Döden är inte farlig. 

Det är livet som är farligt. 

Mina mest storslagna

drömmar ligger i koma 

i en helt annan dimension 

där jag inte kan nå dem. 

Livet är någonting helt 

omöjligt för en man av min 

kategori så jag tar min 

tillflykt till mitt fiktiva 

universum samt att mitt 

nattliga drömliv i vilket 

jag faktiskt har mitt 

egentliga liv, för mina 

dagar är ett vacuum, en 

öken, en transportsträcka. 

Döden är jag övertygad om

är något obeskrivligt skönt 

och mystiskt underbart. 

Livet är ett straff och ett 

slags universitet i vilket 

man utbildar sig för att 

kunna platsa i himmelriket. 

I mitt tidigare liv så tror 

jag att jag var en misslyckad 

soldat i de båda världskrigen,

en soldat som deserterade och 

skyndade sig hem till mammas 

trygga famn och bli skrubbad 

på ryggen i badet, och jag blev 

fängslad som landsförrädare 

och gick under psykiskt totalt. 

Imorgon så ska jag diska, det är

roligt, samt cykla till stadium 

outlet och köpa ett regnställ. 

Jag litar inte till 100 % på någon

och heller inte på mig själv. 

Det är väldigt svårt att få en 

verkligt äkta och öppen kontakt 

med en annan människa, lättare 

är det med katterna som aldrig 

förställer sig och jiddrar i tomme. 

Döden är inte farlig som sagt, 

det är livet som är ett konstant 

sorts undantagstillstånd och en 

förvirrad labyrint i vilken man 

dehumaniseras till oigenkännlighet. 

Kärleken och sanningen är de enda 

verkliga botemedlen i livets mardröm

sammelsurisk meningslöshet och 

jag försöker varje dag att vara en 

god och generös och medkännande 

individ men det är nästan aldrig 

någon som ringer till min telefon. 

Folk orkar nog inte med min helt 

hänsynslösa uppriktighet och min 

urspårade surrealistiskt sjuka humor. 

Det är väldigt sent på Jorden och 

jag känner det i min uttröttade kropp. 

Döden är inte farlig och livet tar 

lyckligtvis slut en välsignad dag.