Jag reste mig från stolen och tog två steg fram.
"Ska du lämna mig nu?"
Jag vände mig om och tittade på den svarta skinnfåtöljen och den lilla åtta åriga pojken som satt i den.
Vi tittade på varandra i tystnad. Tog in varandra, våra styrkor, svagheter, drömmar, lycka, ilska, kärlek och misstro.
"Ska du lämna mig nu?" frågade han igen.

Jag ville springa, fly, försvinna och lämna allt vad den här pojken hade varit med om. Jag ville öppna dörren och kliva ut i världen och se på den med nya ögon. Se livet, naturen, mänskligheten, det goda och det onda.

Ögon... Jag kände hur hans var som fastborrade på mig, såg in i mitt inre, min själ, mina tankar. Han visste vad jag ville och det var hans största rädsla.
Att släppa taget, att släppa allt som var familjärt, att släppa tryggheten. För om det släpptes, om han lät mig gå ut ur rummet så skulle han vara ensam, vilsen, förlorad, förstörd.

Jag kände ett hugg av sorg i mig. Han visste inte bättre, han är ju bara ett barn, bara åtta. Det okända kan vara som ett stort mörker som böljar över ett stormigt hav. Det krävs mod att ge sig ut i det.
Mod som han inte hade då men som jag har nu. Han behöver någon som visar honom vägen så han kan släppa taget om allt som är säkert och tryggt.

Jag tog ett steg mot honom och vi tittade djupt in i varandras gröna ögon. Till slut var orden som formades i min hjärna redo att lämna min mun och jag sa
"Jag vill lämna dig men då lämnar jag mig själv. Allt som du är är jag och allt jag vill vill jag ge till dig. Jag vill visa dig att det finns så mycket mer till livet än vad du fick, det finns så mycket kärlek att ge och få, så mycket att upptäcka och utforska. Jag kan inte lämna dig här, det vore ett mord jag inte kunnat leva med. Du är mig, men nu är det jag som leder, visar och lär.
Vill du följa med så ta min hand."

Jag sträckte fram min hand och han tittade på den med rädsla. Skulle han hitta modet att ta tag och släppa taget om sin trygghet? Vara en passagerare som får upptäcka livets färd utan att behöva styra den?
Jag kände allt han kände och det studsade och virvlade runt i hela min kropp.

Jag log och sa
"Jag är redo och jag vill ha med dig på denna resa för utan dig finns det inget mig."
Sakta sträckte han fram sin lilla hand, la den i min och reste på sig. Han greppade hårt av rädsla.
"Jag är redo för att du ska visa mig vägen" sa han försynt men med ett växande mod.

Vi vände oss mot dörren och gick ut i det okända. Tillsammans.