Det var en gång i arla morgonstund
med bekväm sittställning i skön fåtölj
tankarna skulle motas undan för
själslig rening och fysisk avspänning.
Att inte tänka på någonting var en dittills oprövad konstform som skulle behöva regelbunden träning för att ge önskat resultat i form av ett rikare inre liv.
Ett mantra hade tidigare inpräntats i mitt minne av en erfaren vishetslärare och skulle så småningom under pågående sittning plockas fram ur minnets vrår.
Först skulle emellertid fokus ligga på kroppslig avspänning genom att ömsom spänna ömsom slappna av kroppens olika partier med början i ena foten.
När så hela ens lekamen del för del hade spänts och avspänts och innehavaren själv med slutna ögon under djupandning hade noterat skillnaden mellan tillstånden var det dags för mantrat.
I den sittvänliga fåtöljen skulle nu den avslappnade kroppen få sällskap av en lika avslappnad och befriad tankevärld genom tyst upprepning av mantrat.
Ett betydelselöst men högst individuellt och hemligt ord skulle i den fortsatta proceduren skingra varje tanke som försökte göra entré till mitt inre.
Övning gav till sist viss färdighet och efter hand kunde den sköna fåtöljen bytas ut mot alternativa sittunderlag varhelst tankarna behövde skingras eller uteslutas.
Många år har gått sedan introduktionen i meditationens procedurer men än i dag minns jag mantrat och med en nystoppad och synnerligen bekväm fåtölj kan det vara dags igen.
Så i skydd av höstdunklet med duggregnets lätta vispande mot fönstren som enda ljudkälla återupptas härmed försöken att för en stund exkludera de tankar om smått och stort som trängs i en lång rad för att senare ta sig in och väl därinne kräva full uppmärksamhet.
Höger fot…spänn…håll i en stund…lite till…slappna av…känn skillnaden…
…
…
…
Långt senare när det återupplevda passet i ”tanklöshet” väl är genomfört enligt konstens alla regler släpps tankarna in igen en efter en. Allra sist kommer en mycket speciell tanke släntrande långt efter de andra. Det är eftertanken.