Männen mullrar, mellan mossa
ser jag hjässors hjälmkontur,
höga ser jag hornen blossa
och kerubers djävulsdjur
på en virrig stirra sträng.
Bättre att jag kastar mig
ner dit herden rastar mig
på en dimgrön, ändlös äng.

Leva länge, längtar göra,
gömma mig mot stock och sten,
tills mitt inre städ kan höra
bortgången av hammarben.
Så jag må än gömma mig,
be att benen glömma mig
bakom vakans gren.

Mellan mossan, kan jag nå?
Kanske, få ej iver.
Männen många, jag är få,
och runt rötter river
deras flera ögon blå
mot de egna fula.
Fy för hy, som hänger grå
under ögon gula.
Svag är jag, försynt och liten,
bleknad vek och väderbiten.

Aldrig ska vi dansa där,
vi, i livet döda,
bara lingonrisets bär
får här glöda röda.
Mellan mossan, många männen
roar sig med dåd och dans,
arm kring barmen, hår i spännen,
kraft i aftonrodnadsglans.

Och i dessas fest mot dynen
står jag bakom stubbars stump,
sjunker mina glas mot synen
i gengångarmyrens sump.
Månne, där, när färd är all
mullrar männens vattenfall.
Kanske, först när kistan reglas,
mellan mossan, vattnet speglas.