En morgon i kupan i solstrålars sken,
där vaknar en blivande konung.
Han skakar på vingar och håller sig ren,
och planen för dagen är honung.

Han följer så vinden och doften därtill,
i vanliga jakten på pollen.
Och plötsligt så vidgas den lillas pupill,
av doften som testar kontrollen.

Vad är det för skönt? Är det himmel på jord?
Är det nektar som krossats till juice?
Är det fläktande strålar av socker på bord?
Nej men tusan, det var mig en ros!

Inget konstigt med rosor, de växer sporadiskt
på fälten och upp i buskage.
Men jag inges en känsla av att allt som är farligt,
är borta, pasé, i passage.

Dess blodröda kronblad och utsträckta stam,
så fin att jag frågar mig själv...
Med ett hav fullt av färggranna blommor i glam,
så mäktar den va' speciell?

Ett utstakat liv med en systematik,
men här är ett bi nu och undrar...
om allt som han vetat har varit epik,
som äkthetens ros han beundrar.

Han tvekar och velar men svaret är klart,
och bikupans sängar står tomma.
Det ekar en fras genom bergarnas dal,

Min partner! Min finaste blomma!