Finns det verkligen en bra chef?
Är det inte så att en bra chef egentligen inte är en chef utan en ledare. Det finns en myt omkring oss att någon kan vara både chef och ledare, det är fake news. Det är en myt som gärna upprätthålls av de som sitter som chef men helst kallar sig själva för ledare. Att det sedan finns en stor industri som tjänar stora pengar på att hålla fast vid denna myt i form av ledarskaps coachning, ledarskapsutbildning mm gör det bara ännu viktigare att upprätthålla en chimär som denna.
Jag vill hävda att det finns chefer och det finns ledare, det finns ingen möjlighet i världen att vara båda delarna samtidigt. Jag har tidigare definierat dessa olika roller med att en chef fokuserar på sina rättigheter medan en ledare fokuserar på sina skyldigheter. Detta tar sig ofta uttryck i att en chef jobbar med att få de som de är chef över att passa in i den bilden som chefer högre upp förväntar sig medan en ledare jobbar för att de högre upp i hierarkin ska se och agera efter den verklighet som de ledda arbetar inom. En ledare jobbar för att de som leds ska kunna göra ett så bra jobb som möjligt, både nu och på sikt, vilket förutsätter att de också mår bra på jobbet. En chef bryr sig inte så mycket så länge uppsatta mål blir nådda, på kort sikt, och att det ser bra ut uppåt i hierarkin.
Tyvärr är det vanligare med chefer än ledare, ledarskap i ordets rätta bemärkelse är sorgligt nog en sällsynthet idag. Detta faktum har, självklart, lett till det vi ser idag, myten om att chef och ledarskap skulle vara samma sak. Ett annat stort problem detta fört med sig är en gruppkultur där chefer förväntas skydda varandra, det upplevs som en utsatt position. Att det sen är chefskap framför ledarskap som skapat denna utsatthet är något som inte riktigt går hem i gruppen. Kanske är det ett naturligt sätt att skydda sig från krav väldigt många chefer inte har förmåga att klara av. En konsekvens av detta är att även individer som är direkt skadliga och destruktiva blir skyddade och i lugn och ro kan fortsätta sin förstörelse av sin närmiljö. Det finns en anledning att i narcissistens 10 drömjobb ingår präst, chef i offentlig verksamhet, chef i privat verksamhet. Det intressanta är att offentlig verksamhet ligger högre än privat vilket kan förklaras med att här skyddas chefer oerhört mycket mer och behöver, mer eller mindre, dömas för något ruggigt brott för att förlora detta skyddet.
Tyvärr blir verklighet att dessa skadliga och direkt farliga människorna frodas och skyddas av en kultur som existerar för att vissa sitter på positioner de varken har förmåga eller kompetens för.
Det skulle egentligen vara enkelt att hitta och få bort dessa människor som bara sprider destruktivitet och dåligt mående omkring sig. Problemet är att det är många av dem i höga positioner och de skulle aldrig kunna acceptera något som motarbetar det kulturella skyddet som, i många fall, är förutsättningen för deras egna bevarande. Det infinner sig en stor förståelse för Sisyfos straff.