Sällan har jag upplevt en större ödmjukhet inför naturens skönhet än då, den gången, på natten i början av juni, då vi seglade på Biscaya utanför Frankrikes kust.
Vi gick stadigt för öppen vind. Mötte en flack långvågig dyning från nordväst.

I havet fanns vansinnigt mycket mareld. Och varje gång vår Rissa tog en dyning, lyste bogfräset så kraftigt av havets egen eld, att våra segel kunde spegla dess ljus. De liksom mareldsblinkade.
För oss kändes det som andades vi livet självt.
Timme efter timme innan detta under beslöjades av gryning.