betongen bågnar av bångstyriga

de som brister i britsar

lånar nätter genom tabletter


bortsprungen hand söker kontakt

i det gröna och det gula

i ansiktet, på de som kräks

på väggarna över bårvagnsparkeringen


ute trycker svärtan i natten och

inne förvaras den i spruckna pupiller


och felskulpterade psyken

de som glömde själ och gömde hjärta

dränk allt i gulgrön ljusspya

designa stället för smärta


betongen håller dem som inte hållas kan

farliga vanor tatuerades i nervbanor

och tårar rann åt fel håll


jag tror hon krystar kroppen genom korridoren

och känner stegen väga tungt

som den natten hon tappat bort


någonstans där livet levdes för fort


200 meter av pilgrimsfärd

in i mörkrets parkeringsplats


känner sig bortskänkt och ensam kl 00.00