Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Poppa PILL & Natten (början på novell)

Vattnet till kaffet kokade i vattenkokaren, den mullrade och bubblade och lät som ett mindre åskoväder i det annars så tysta rummet mitt i natten.
Jag tog en tesked Nescafé och strödde ner i en liten kaffekopp och hällde vattnet sakta ner i koppen medans jag blandade med en tesked.
Jag gick till skrivbordet och slog på datorn medans kaffet fick svalna på skrivbordet bredvid mig.
Medans datorn startade gick jag till badrummet och öppnade badskumsskåpet, jag hade en massa mediciner men plockade fram en karta Tramadol som jag hade köpt av en kille jag hade träffat på gatan på väg till Allstar en vecka tidigare, en söndag om jag inte missminner mig. Jag hade gått på Tram i 6 dagar, 200 mg.
Det gjorde att jag mådde bra och kände en stor känsla av softhet och lugn. Jag knäppte ut en tablett ur kartan och fyllde upp ett plastglas från Åhléns med kallt vatten.
Jag tog tabletten och stoppade den i munnen medans jag kollade mig själv i spegeln. Tankarna gick snabbt i huvudet men jag slog bort alla och svalde tabletten medans jag kollade mig själv djupt i ögonen i spegeln. Jag svalde tabletten, sedan släkte jag lampan i badrummet och gick jag tillbaka till skrivbordet. Jag tog upp kaffekoppen, vispade med skeden och blåste på kaffet.
Dagarna hade gått fort denna vecka kändes det som. Liksom bara dansat förbi, kanske eftersom jag steg upp klockan 16.30 på dagen och meckade en spliff direkt efter jag borstat tänderna ...
Jag levde på kvällen och natten och somnade lägligt tills morgonnyheterna hade dragit igång på radion eller teven. Man blev ett nattdjur ändå, kanske var jag alltid född så.
Allt är lugnt på natten, inget stress. Bara en själv i ett stort tyst lugn. Alltid trevligt att röka en spliff och se stjärnorna också, eller varför inte månen. Skriva, lyssna på musik, se film eller ta ett glas. Eller allt å samma gång.
Pallar inte med den världen, alltså den korkade dagen som alla ska vara en del av. Jag är hellre ensam.
Jag hade på min klockradio i bakgrunden "den bästa musiken från 70, 80 och 90-talet" spelades. Vid denna tid hade kaffet lägligt svalnat tillräckligt för att vara drickbart.
Jag är inget större fan av kaffe faktiskt, men ibland kan det vara gott. Som nu ...
Tramadolen började verka och jag gled in en ett lugn av välmående, en plats där tiden inte existerade, en plats där tiden bara flöt, timme efter timme utan att man gav den en tanke.
Musiken fick en ny slags mening och innebörd, ett djup och en tyngre känsla helt enkelt. Jag förstod och blev berörd medans ögonen tårades. Samtidigt knackar det på dörren och hjärtat börjar leva sitt eget liv. Jag nästan går till dörren för att titta i kikhålet och ser bara svart, personen håller handen för hålet. Creepy...
Plötsligt får jag ett SMS - "öppna dörren!!!" står det. Jag blir ärligt talat livrädd!

Fortsättning följer ...




Bunden vers av LittleBozz
Läst 116 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2021-11-04 01:14



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

LittleBozz
LittleBozz