Det känns som att allting återupprepar sig.
Samma skådespel tar scen.
Samma repliker,
yttrade av nya röster.

Vilsna vandrar vi.
Klädda i illasittande, allt för stora kläder.
Byxor med nötta, leriga fållar.
Utan vantar, utan mössa.
Utan skydd mot kalla vindar.

I generationer har vi följt samma mönster.
Trasiga barn som irrar, famlar.
Försöker att ta stadiga kliv i för stora skor.
Frusna fingrar greppar om ett tyngande bagage.
Ett släpande ok.

Vi vandrar.
Siktet ställt på framåt, alltid framåt.
Vilsna vandra vi i stället i cirklar.
Låtsas veta vägen.
Intalar oss att stegen leder rakt.

Vi vandrar en nött väg,
alltid i tornande skugga.
Vi tror att vi stakar nya vägar,
tror att vi vänder till rena blanka blad.

Men utan att göra upp så skär vi bara av,
skärmar av. Flyr.
Låser in oss i dunklet och famlar i blindo.

I generation efter generation fortsätter vi,
utan att slå rot.
Med frusna stela fingrar håller vi krampaktigt fast i vårt bagage.
Släpar det med oss i desperata cirklar.
Alltid en vindpust från undergång.