Solen går sakta upp och målar muren i guld.
Kidrondalen ligger ännu i grå halvdager.
Lättad och fri är jag, fri från all skuld,
du har skalat bort den lager efter lager.

Ensam här vid nunneklostrets södra vägg,
förrådd av en from och ansedd broder,
stryker jag eftertänksamt mitt vita skägg.
Nog borde jag bittert gråta besvikelsefloder?

Jag har gått de vägar som du gick,
trampat de dammiga stigarna i dalens djup,
det var så skönt att möta din varma blick,
du tog min hand, ledde mig förbi förtvivlans stup.

Du gav mig det största, gav mig människovärdet tillbaka,
talade kärlekens ljuva ord till en ensam själ.
När jag tänker på vad du måste försaka
för att friköpa mig till mitt eviga väl,

då fylls mitt hjärta av förundran och jag frågar:
”Hur kan du älska den som så ofta sviker,
som ditt ömma hjärta själviskt plågar,
älska när kroppen av längtan till närhet skriker?

"Jag älskar dig inte för att du är så förträfflig,
jag älskar dig för att jag älskar."

Du är ett under, ett under av nåd.
Plötsligt var där kärlekens hela vidd.
Jag tappade i yran mitt ordförråd.
varje vettig tanke för vinden spridd ...