Jag väntar allt för länge på den där kurvan.
Den som vill ta mig till den frusna delen av minnet.
Där vi finner estradören av den fasa, som inte går att släppa ut.
Där vi i våran berusning, säger vackra saker.
Till varandra, men utan tanke.

Jag börjar ropa in i ett mörker, ett uttalat klander.
Men det räcker redan för att vara för mycket.
Det gör mig mindre till ett offer och ännu mer till en emotionell brottsling, i den visa människans avgrund.

För just här, släpps dårarna lösa.
De dansar nakna kring bärnsten, och kastar lyckosamt ambrosia
åt grisarna.

Och allting svänger.