Jag längtar ner till min gröna park,
till soffan i bersån,
för att på nytt bli ung och stark,
där den flyter lugnt den stilla ån.

Jag behöver prata med dig Gud,
vill aldrig mer bli lämnad.
Låt mig se din vita skrud.
Säg mig, nog var jag väl ämnad,

att få leva av det bröd
som du ger var morgon nytt?
Var du min vän, ge mig ditt stöd.
Varför har de andra flytt?

En liten fågel på min fot,
där marken täcks av rödvit klöver,
rör vid själen, skänker bot,
kanske är min smärta över.

Var det du? En fågel lyft sin vinge,
att sjunga tacksam och belåten,
”O, att jag lyckan finge
flyga med dig renad och förlåten”.