Hur orkar du jord att blomma,
att vårda det barn du sett vara frö,
hur orkar du se dem gå och komma,
hur orkar du se dem vissna och dö?

Hur orkar du, smaragden blå,
hysa allt hat, all ondska, all slakt,
hur orkar du leva och bestå,
hur orkar du klä dig i ofattbar prakt?

Du vänder dig besviket om,
kastar en fackla, en förtärande brand,
du skakar din kropp, du rister som
ett gråtande barn i våldtaget land.

Du översvämmar berg och dal,
du frustar, du häver dig våldsamt fram,
du rycker och sliter i lövad sal,
i dina spår ligger stam på stam.

Ur askan reser sig varje gång
en späd och oansenlig stängel,
hur orkar du åter nynna din sång,
hur orkar du åter sända en ängel?