Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

09nov21








helsingborg, rådhuset i nygotisk stil från år 1897, denna bestialiska tingest uppförd i skepnaden av en medeltida borg, drottninggatan ner mot centralstationen, det brokiga vimlet av människor som korsar järnvägsgatan över till busshållplatserna, tiden som står stilla, monotonin, en avlägsen satellit i omloppsbana runt världen. staden, ett slags fängelse av o-tid där jag genomlever ett slags icke-liv. men det måste erkännas att det är en vacker stad med sina grönskande parker och ståtliga sekelskiftvillor ritade i jugendstil belägna uppe på landborgen, sluttningarna ner mot havet där helsingör glittrar på andra sidan sundet, den vita, finkorniga sanden på stränderna längs strandvägen som löper norrut mot sofiero. den majestätiska lövskogen, precis i anslutning till stadens norra delar, som svallar över av grönska under sommarhalvåret när det äts våfflor vid den gamla paviljongen några stenkast bort från krematoriet i pålsjö. men icke desto mindre är det ett fängelse, om än ett vackert fängelse, ett fängelse där de enda grindvaktarna är min bekvämlighet, min oförmåga att bryta mig fri från mina vanemässiga rutiner. det etablerade och komfortabla livet i en svensk småstad. ett liv som jag trodde var en omöjlighet när jag var yngre, som jag trodde var ett projekt för de andra, de som nöjde sig med att leva utanför världen, utanför tiden. och på denna möjliga men samtidigt omöjliga plats äger ett subtilt men också obevekligt själsligt döende rum. en långsamt avtagande levnadsglädje som påminner om ett avklingande durackord, de stillade tonerna från en antik flygel i ett söndervittrande konserthus beläget i en stad sedan länge bortglömd. och vart jag än går, på gågatorna och torgen i den eviga blåsten som gör sig gällande vid västkusten, när jag går förbi butikerna och restaurangerna med de trendriktiga namnen, människorna i alldeles för korta byxor som är yngre än vad jag själv är, så är det som om mitt minne projicerar det förflutnas nedlagda föreställning över en livlös och främmande kuliss. som om det finns två parallella städer, en materiell och substanslös stad i europas utkanter befolkad av främlingar med vilka jag inte har någon gemensamt med, och samtidigt finns en annan stad som är mitt minne av den, vilken rör sig som en skugga inom den fysiska, en befolkad och levande stad från förr som manifesterar sig som ett inre ljus i den nu anonyma och ödsliga staden. och det finns även ett jag i jaget, en skugga av mig själv som går på gatorna av det förflutna en varm sommardag i slutet av juli, när vimlet i staden bar en annan aura av att allting var möjligt, när det fanns en låga någonstans som brann med obeveklig intensitet. och nu minnen som drömska scenbilder, människor som vänt sina ansikten åt ett annat håll, vittrar sönder inom mig som fartygen i en sovjetisk industrihamn.
vännerna som jag hade, vännernas föräldrar, flickvännerna, klasskamraterna, lärarna. denna ödsliga men befolkade ensamhet, där mitt jag är som ett plastiskt och vagt rymdskepp vilket driver omkring vid utkanten av något avlägset solsystem. ett rymdskepp befolkat av en koloni med människosjälar från det förflutna, på väg mot nya, diffusa (längtans)världar.
det förflutna så nära men ändå så avlägset, en sällsam sång flytandes i mitt blod som ger mig näring under de magra vintermånaderna. dessa spöklika anleten från förr som har en tendens att uppenbara sig när jag underkastar mig de mest triviala av sysslor. som när jag diskar ur en stekpanna i diskhon eller ansar mitt skägg framför spegeln. något som vaknar till liv inom mig, en gammal väns röst som blommar ut i mitt inre, avlägsna dofter av sommar, tallarna vid stranden, vit sand, dansk öl och marlboro light. en gammal vän som plötsligt står bredvid mig i rummet där jag diskar ur flottet från pannan. och vi för ett samtal, utbyter tankar om något, hur jag får medhåll om synen på en någon annan person i mitt liv, hur han fäller en rolig kommentar om något som jag ler åt, den där kittlande humorn. och på samma gång som jag är sorgsen över det som inte längre finns i mitt liv så upplever jag även en tacksamhet. dessa bärande bjälkar i mitt inre, tongivande röster, gamla vänners anleten som huggna i granit, saker som präglat mig. allt detta finns intakt som om de vore inifrån upptända, plastiska skulpturer uppställda vid glömskans vidsträckta nätter. en månbelyst park där landskapet låg höljt i dunkel förutom de lysande skulpturers vita skepnad. deras varma, lojala ansikten vilka följer mig med blicken under min vandring genom en hösttyngd allé. en allé där löven tappat sin färg och lyster och börjat falla mot marken så att de nakna grenverken uppenbarar sig. dessa strimmor av ljus under trädens svarta kranskärl vilka skälver som av ett delirium i vinden när de spränger himlavalvet i tidlös natt och obeständighet.
när jag ibland springer in i någon gammal vän eller bekant, eller får en skymt av någon på internet och ser hur den lever sitt eget liv, i en annan stad, med jobb och familj, med en annan hållning och kroppsfigur så gläder det mig och smärtar mig på samma gång. personen är som en skugga av min bild av den, gestalten av kött blod som står framför mig ter sig om livlös, mindre animerad än bilden som finns bevarad intakt i mitt inre. det är under dessa stunder som tidens gång blir en påtaglig realitet för mig, som om det vore själva definitionen av tid. hur människorna runtomkring mig åldras. hur dessa människor är bleka skuggor av något annat de en gång var, att det blivit andra väsen men fortfarande uppvisar spår av samma DNA som innan, anstrykningar, tendenser. tiden är fårorna i en gammal väns yrkesmannamässiga anlete, de extra kilona någon lagt på sig runt midjan, tiden är den allt mer slitna och falnande blicken hos en gammal bekant, årstidernas nötning av hjärtat, erosionen som ägt rum i någons förut så friska blick. men tiden är också blomningen, någons framgångar, någons vackra barn och familj.
allt detta förefaller utgöra en bitterljuv skärningspunkt att existera i. smärtan i det obevekligt förgängliga, människornas evigt växlande gestalt under tidens hand, hemsökelserna från det förflutna, människorna som försvunnit iväg bortom sanddynerna med delar av mitt hjärta. men samtidigt finns också det ljuva i ett löfte om framtiden, att vara ett fartyg som lämnar trivialiteternas hamnar på väg mot nya aspekter, nya dimensioner. att utvecklas till ett eget väsen. denna bitterljuva dynamik mellan utveckling och sönderfall där ett sammelsurium av mänskliga världar föds och förgås i en subtil och obruten process,















Prosa av Androiden VIP
Läst 283 gånger
Publicerad 2021-11-09 22:08



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Androiden
Androiden VIP