Röd tulpan, hyacint, begonia och julstjärna

vaknar mitt sinne till när jag ser ut över bergen som knappt syns, dofterna.

Jag finner mig i att vara och bli en annorlunda julblomma

Den tiden infaller sig just när jag sett den första snön dala ner,

I stillhet på gården och över bergen. I lugnet och all tiden  jag har.

Allt blandas med rött och sött och salt. Ett ja är ett ja och ett nej nej.

Jag vill vara precis där jag är nu, i stillhet. Sedan skall allt putsas, 

tas vara på för att få livet att blänka. Inget mer verop för att hjärtat 

har fått alldeles för många hugskott där mitt i tron och hoppet

Jag är född från ljus för att förstå alldeles för lite av den rymd vi har

den som är och varit mig given. Jag  tyckte jag förstod fullkomlighet men under

vilken molnsky vet jag inte ännu? En inre bön om att just förstå meningen.

Känna  tacksamheten, möjligheterna och förstå varför tidevarv är tidevarv, 

utan att just be,  utan mer för att få en upplysning av vad det är att vakna.