Förintelsemuseet, en fasansfull lämning,
överföll mig en vacker och solig dag,
människor i djupaste förstämning,
olyckligast av alla var nog ändå jag.

Herzelbergets vackra kyrkogård,
kalkstensgångar och skuggande träd,
här njuter de nu en senkommen vård,
hjältar ärrade av rashatets kalla städ.

Childrens Memorial, en becksvart sal
judiska barn, slaktade av hatande dårar,
förtrogna med dödsångest, förnedring och kval.
Var är du nu som skulle torka mina tårar?

Genomgår allt detta föraktad och missförstådd,
illa omtyckt av ressällskapet,
oförskyllt pinad, offentligt förrådd,
smakar häpet det bittra utanförskapet.

Lämnar spårvagnen vid Damaskusporten,
går sen sökande genom Befrielsens park.
Ska jag radera de förljugna korten,
skulle det göra mig hel och stark?

Drar mig på måfå in i de judiska gränderna,
”Gode Gud, hur kan jag få sinnesfrid?
Ge mig något, se här, jag öppnar händerna.”
Dras då till en klädaffär alldeles invid.

Stannar framför ett vackert skyltat fönster,
skjortorna där fångar min blick,
blå, med detaljer och ovanliga mönster.
”Visst kan jag väl unna mig en kick?”

Köper inte bara en utan två,
blir som berusad skakad och tagen,
med den andra var det nämligen så,
Gud lämnat en hälsning på insidan av kragen:

Follow your dreams they know the way.
Kan någon fatta, kan någon förstå,
vilken otrolig omsorg han har om mig?
Jag har en vän, en trogen vän ändå.