Som barn var det synd om mig. Eller ja… det är åtminstone vad andra säger. Jag själv ser inte tillbaka på mitt liv med sorg, utan snarare som glada ögonblick kantstötta av gråa skuggor. Och visst har väl skuggorna många gånger varit centrum i mina tankar, men jag har aldrig låtit de ta någon riktig form, utan jag låter de i stället förbli det de faktiskt är…just skuggor. Sorg för mig är något helt annat. Det är lite som en omvänd saga, vilket börjar vackert, men bitvis förlorar det vackra. Som exempel minns jag en historia jag en gång fick berättad för mig.

Historien handlade om ett pojke som varje dag blev retad av grannbarnen för att hans biologiska mamma inte var närvarande. Men i försvar brukade han säga till dem att han visst hade en mamma. Visserligen var det en styvmamma, men ändå… det var en mamma. Och jag föreställer mig att han för stunden faktiskt kände sig som en riktig son till en riktig mor. Men som jag nämnde här ovan… fick önskan aldrig ett riktigt fäste. Dagen kom när styvmamman fick ett eget biologiskt barn. Det var en flicka med ljust och lockigt hår – ni vet, precis sådär som barnhusbarnen i Rasmus på luffen beskriver det perfekta barnet. Och med hjälp av tiden – och kanske en aning begränsad kärlek – förvandlades sonen mer och mer till att bli en kantstött pojke i en annars så glad familj.

Anledningen till att jag ser den historien som själva definitionen av sorg, är inte för den slutar olyckligt, utan snarare för att den saknar gränser. Den är definitionen av livet: en ständig process för vilket vi måste bearbeta det gångna för att på något sätt ta oss framåt. Det betyder inte att vi kan låta barndomens tragedier bli det som definierar oss, utan snarare att vi måste låta oss få vara lite kantstötta för att få möjlighet att skapa någonting nytt. Min barndom skiljer sig exempelvis inte från många andras, och jag kan nästan garantera att många av er har varit med om saker man sällan pratar om. Jag själv skulle heller inte säga att det var synd om mig som barn, utan snarare att omständigheter stundvis fyllde min underbara värld med gråa skuggor. Forna ting kommer därmed aldrig få vara det som definierar mig, utan jag väljer i stället att låta framtiden vara så pass oviss att jag ständigt är öppen för förändring.