Det blåser kallt och livet fnyser,
har jag kanske gått för långt?
Iskall är jag nu, jag darrar fryser,
rummet krymper, det är trångt.

Fruktar den dödsbleka framtid,
då själen gapar tom och skälver,
du finns inte längre tätt invid,
bara ödet mig brutalt omvälver.

Har jag brutit dina stränga bud,
är du trött på mig och lämnar
mig i tystnad här min vän och Gud,
står jag ensam när jorden våldsamt rämnar?

-----------

Ensam i en mörk och fuktig grotta,
djupt under Kaifas pampiga palats,
drivs jag att öppet, naket blotta
hjärtats förtvivlade ångeststrapats.

Lämnad i dödens gastkramande håla,
fången i fruktan och kval utan måtta,
måste jag ur smärtan djuriskt vråla,
gränslöst pinad i psalm 88.

Hör du mig hjälplöst ur djupet snyfta,
ser du inte mina brännheta tårar,
du som lovat som en moder mig lyfta
och stilla panikens stingande kårar?

Ser du mig inte förfärat huka,
med huvudet i händerna skaka?
Räck mig Fader din vattenkruka,
några droppar kan du väl försaka?

”Min son, jag rörs vid ditt kvidande,
delar själens febriga frossa,
jag hukar själv under ditt lidande,
dina fiender går jag strax att krossa.

När du lider, lider och våndas jag,
om tron dig fattas, ljuset flyr, dig övergiver,
min son, jag är stark när du är svag,
min nåd, min kärlek visst förbliver.

I triumf skall du förlossad stiga,
lämna mörkrets hemska band
och aldrig någonsin ska jag förtiga,
du är livet, löftets sköna land.”