Ett av veckans lektionsmoment handlade om att samtala i små grupper på temat ”En fest”. Till rubriken fanns stödfrågor som till exempel: När var festen? Vilka deltog? Vilken mat serverades? Varför var det fest?
I respektive grupp placerades tre-fyra elever med olika modersmål, just för att samtalets gemensamma språk skulle vara svenska.
Som kringvandrande åhörare och åsyna vittne i mitt uppdrag som vikarie i svenska för invandrare (Sfi) fick jag ta del av olika exempel på festligheter, redovisade både i ord och bild, även i rörliga bilder genom videoupptagningar.
Det var barns födelsedagskalas, bröllopsfester, religiösa högtidligheter, firande av godkänt körkortsprov, med flera mer eller mindre storslagna tillställningar.
I en av grupperna riktades min uppmärksamhet särskilt till en person som såg mycket förnöjd ut, försjunken i tankar med en inåtvänd blick och läppar som tycktes le ett något trevande leende.
När våra blickar möttes och jag nickade knappt märkbart för att visa mitt intresse för vilken typ av fest vederbörande hade i åtanke, fick jag först en beskrivning av ett krigshärjat och otryggt hemland och en dramatisk flykt till Sverige.
Därefter förklarades tacksamheten och kärleken till det nya hemlandet, där familjemedlemmarna numer kan samlas till en enkel måltid utan att känna minsta fruktan för sina liv.
Till sist kom den tydliga och till synes självklara slutsatsen efter att ha fått en andra chans:
- Varje dag är en fest.