När Anna är förkyld
och snarkar på natten,
är hon ett djur,
en varelse,
en livsform, anonym
i levandet
och levandets komplexitet,
i alltings pneuma
- här bredvid mig
när jag ligger vaken
ett tag till
och läser ålens evangelium,
med katten över bröstkorgen;
hans huvud tätt intill mitt ansikte;
shaktimattans spikar under min rygg

- och för min vilande varseblivning
och vaktande världar
stiger Anna fram
ur alltings pneuma;
ur levandet och levandets komplexitet;
ur livsform, anonym;
ur varelsen, djuret,
här vid min sida,
en natt
i ett någongång,
i ett någonstans

och träden står stilla
i barrskogsbältet;
bäckarna talar porlska
och mänsklighetens tankar samlas
i magiska maskiner,
medan artens representanter
sitter i Glasgow
och försöker minnas