Det var dig som jag tänkte på när jag skrev om knoppar som brister. Den dikten handlar om mod, ditt mod. Den beskriver min tvekan och längtan och om hur du fick mig att trevande börja våga. Att börja våga slå ut i blom, känna trygghet och tillit till mig själv. Och sen ha modet att våga vara mig själv. 

Det hela började med vår resa till rosornas ö. Vi skulle vandra på det antikas upptrampade stigar. Vi skulle söka efter vår kvinnohistoria och oss själva. Du som redan var så långt före din tid fick bli min mentor och jag din novis. Du lärde mig om demokrati. Att den demokratin som vi känner till nu inte tar hänsyn till solidaritet och jämlikhet. Framtiden är vår att forma i systerskap och fred. Vi ska leva långt ifrån gamla konventioner och samhällsmönster. Kvinnornas röster ska börja höras och historien ska vi skriva om, tillsammans. 

Där på rosornas ö blev du också min Afrodite och jag din Sapfo. Med dina händer och din beröring skrev du poesi på min hud. Där brast mina knoppar och rosorna öppnade sig med skälvande blad. Ditt långa hår skuggade min skuldra och rygg. Och när du kysste mig med läppar täckta av skimrande dagg blev jag din. Vi blev jämlikar där på ön. 

Jag tänker på hur det var att vila under vinrankorna med dig. Medan Cupid kittlade vårat blod ville jag binda en krans av rosor att fästa i ditt hår. Dina läppar ville jag kyssa i evighet med mitt nyvunna mod. Min kropp och själ jublade av lycka. För du, Elin, är den skönaste ros av alla blommor som finns här på vår jord.

                                                                        Din Karin