Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Blank

Det låter som ett fiasko på storkaskad, en diger död till mötes runt hörnets tornande vingar.

En lus vars springspringade är oräkneligt.

Det har förskjutits och förskingrats, något som står mellan oss, den heligt skrapande världsombildande känslan; rostande kindtänders vackra kras, det mikroskopiskt kosmiska i de ädla metallernas smak. Uppsprängda pocherade toner från ett bubblande bad av skraltiga aforismer. Ett svar på det som finns innanför pannloben och alla dess håligheter.

Det finns situationer precis som förr: jag håller hopplöst på att skingras i tankar som jag inte kan förklara, det finns ett berg att hämta, som inte kan innehålla något annat än den likvida döden på krita. jag hänger mig åt hedonistisk tribalism med en sväng av marsch. det är ändå takten som är det viktiga i slutändan. vi måste förhålla oss till förhållandena: banalt uppseendeväckande ting; en död man som ligger på en vägren; iklädd endast en rutig skjorta (vänster arm avriven), med benen rakt i vädret och hela paketet till allas fluktande ögon att beskåda. Flugornas dans över att festen är slut och deras skändande av kroppen kan börja, små köttiga bett i glupsk succession.

Det var så det började, hela saken om det totalt oväsentligt icke-sevärda som finns där precis innan natten klär sig i svart och smeker över husen med sin bronkitiska lättjefullhet.

En stillbild från ett stilleben: Det finns en man, en stor man, men med en lite käpp. I alla andra avseende precis "normal", om ni inte vill att jag använder ordet proportionerligt oproportionerligt mycket. På hans kind ett avtryck från hans första kärleks kyss. Det syns, tio år efter att det hände. Hon omkom i en tragisk olycka med en osthyvel; en uppfläkt arm tämligen lik pastrami, sedan två timmar senare hade hon avlidit av blodförlust; hemma i sitt kök, i sin ensamhet.

Det hela slutar tyst med ensliga penselsträck.

Dragna med en släntrande slentrian.

Ljusen släcks ett efter ett.

Andningen blir till luft.

Det är avskalat, en bluff.

Kroniska smärtor i bröstet.

Händer som alltid hänger ned.

Jag fylls av ett blodbad.

Som aldrig står still.

Det finns ett svårt vemod.

En av de mörkaste vrår.

Låt mig bli en vålnad.

Låt mig förstå.

I efterhand finns det inget att ångra.

Förutom dig förstås.




Fri vers (Fri form) av Struntstrunt
Läst 42 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2021-11-15 14:18



Bookmark and Share


  Elin Holmsten VIP
Briljant!
2021-11-15

  Larz Gustafsson VIP
"I belong to the blank generation
I can take it or leave it each time"
(Richard Hell & The Void Oids)
2021-11-15
  > Nästa text
< Föregående

Struntstrunt
Struntstrunt