LÅT DAGENS TANKE FLYKTA.

Du var vetenskapsmannen
vi de elevmässiga jasägarna.
Eller var vi den grund, som
påvisade sanningen
i din doktorandföreläsning.

Kanske reprecentrerade vi, olika våningslägen,
hos blomsterpedistalen. Med en strålande kraftfull
gemakspalm på topp, sedan vi små gröna
undervegetationer på hyllorna där under.

Den näringrika gröna Massan. Förväntades
alltid andas ut dofter och bilda en mjuk
livsmiljö, till det torra och hårda.

Med nöd och näppe kunde vi ha älskat med varandra, livsbejakande.
Jag såg dig som en glimt ur vårt förflutnas ungdomsideal.

Upplevde din bild hörde dina ord. Åter anslogs dåen sträng av konkretionens tankar.
Jag var i dåtid och visste i kropp och själ hur du återuppstod som en Fenix inom mig och vi pratade återigen med vandra.


Din föreläsning var över för denna gången, även den här stunden. Både i nutid och dåtid, som i ett fysisk värnande om det förflutna. Inget mera fanns att säga men våra ögon hade mötts.

Nuet ger inget svar.

I nuet blev det med en videolänk förmedlad av ett telekombolag.
Våra ögon söktes till varandra med slumpmässig ångest.
Vad förväntades av oss, skulle vi fortsätta kontakt eller var allt, dina metamorfoser. Dem du dribblat med i ett par timmar, bara ett försök att nå nästa trappsteg upp i Babels torn.

Vår åldersskillnad var inte stor rent fysiskt, men mentalt stod vi på olika trappsteg. Vem skulle stiga upp eller ned och i vad?



Ringklockan väckte mig ur tankevärlden, utanför i porten stod en främling med hörsnäckan intryckt i öronen viftade, för att få mig att öppna.
Jag borde inte men tryckte in portkoden.
Gick samtidig och stängde min dörr.

Hoppades att jag inte behövde läsa i skandalmedia dagen efter, om ett överfall i någon annan lägenhet.
Jag hade inte beställt någon budavlämning.
En stund senare, hörde jag jag en smäll i brevinkastet och såg att det kanske hade varit en hemleverans av pizzor och på tillbakavägen ner hade man delat ut sina reklamlappar.

Identitetslöst, storstadsyndrom, man gick inte ut för att köpa färdigmaten. Kanske man inte ens pratade med någon. Läste lite på den enkla reklamen, sms:a in dina önskemål. Swicha betalningen till vår mottagningskod.

Pizzan är på ditt bord inom en timme.

Tanken gick tillbaks till tiden när jag med entusiastisk beundran lyssnat på ett fördrag om framtiden.
Förutspådd av en ung media anpassad kvinna, som försökte få oss att inse att vi jäktade i onödan, för vi styrde själva över våra liv.

Tankfullt letade jag efter en smörgås hade blivit hungrig av att öppna för matleverans till någon annan i huset.

Ögonen som sökte, jag var åter tillbaka i
mina minnen, den gången var jag säker på att jag var utvald. Allt var en lögn, eller var det den den fysiologiska tiden som hade gett mig realkomponenter för att bedöma. Se skillnad på dröm och verklighet.

Vi var ganska många i salen som uppmärksamt lyssnade. Värmen fokuseringen, våra kroppar sände ut feromoner likt bina i en kupa.

Det var 40 år sedan och vi var nästan jämngamla, hade den biologiska klocka börjat sända ut sina signaler den gången.

Drottningen läste omedvetet av och gav repulsion.

Tiden styrde, men styrde vi tiden.

Vår rädsla för att förlora kontrollen behärskar oss. Nu var detta åter här som en tanke i nuet.
Allt handlar om att leva i kontakt eller leva med frånvaron av kontakt i nutid.

Numera till och med förlitar vi oss på födoämnes leverans via ett anonymt bud inkallat med teknikens hjälp.
Våra fysiska kontakter är minimerade.

Kan vi styra och undvika känslomässig tidsmanipulation. För nu som då styrdes dessa av den enda sanna klockan. Biologin eller elektrokemin kunde man kalla den.

Massan av de sönderfallande molekylerna ja ända ner till kvarkarnas dans i ickerymden.
Allt kunde om något ha påverkat oss ifall våra ögon hade mötts en alltför lång stund av denna enhet av våra liv.

Vi kunde då ha älskat i den fysiska tiden,
skapat en ny värld.

Synd att vi numera bara möts av dessa ettor och nollor, ledande icke ledande funktioner som bildar vår omgivande världsbild skapad av vår hjärna.
Livet förblir då en ofullbordad dröm.

© Bosse 15 november 2021.