Till den som läser,

För några år sen skrev jag en text om hur jag höll på att falla offer för heroinets käftar. Jag skrev det som om att heroinet var en kärlek (jag väljer nu ett något annorlunda format med tanke på innehållet). Jag avslutade med att skriva:

”Jag jagar Henne i timmar trots att jag vet att Hon är borta, Hon får mig att stänga av allt annat som händer och Hon får mina fingrar att lyriskt knappa över tangentbordet för att skriva ned en kärleksförklaring, trots att det inte finns något annat jag orkar göra utan Henne. ”

Och precis så var det. Länge. Jag tänkte på heroin precis all av min vakna tid och när jag sov drömde jag om det.

För tre år sen skickade mina föräldrar iväg mig på behandlingshem i Thailand. Efter ungefär fem veckor in på behandlingen var drogsuget fortfarande så starkt att jag grät efter ett misslyckat försök att få tag i droger. Det var inte så att jag inte ville sluta; jag brukar säga att jag velat sluta sedan jag började med heroin. Beroende och vilja har ingenting med varandra att göra. Hade det varit så, hade det varit enkelt. Under en återfallsprevention på behandlingshemmet lade jag ihop ett och ett. Jag kom fram till att jag inte hade en chans; det fanns ingenting som kändes mer än begäret efter heroin (och hade heller aldrig funnits). Jag var helt säker på att drogerna skulle bli min död, att det aldrig skulle finnas något som känns mer än vad beroendet är kraftfullt.

Efter jag kommit ut från behandlingshemmet följde en tid av ett djupt återfall och mitt missbruk var tyngre än någonsin. Under en avtändning fick jag en rad epilepsianfall och det tog en bra stund innan ambulansen kom och räddade mig (en av flera ambulansfärder/nära-döden-upplevelser på kort tid). Visst är det skrämmande att man kan vara så beroende av en substans att man riskerar att dö utan den? Men efter den gången var det som att det där akuta drogsuget (det som är som hunger eller törst) försvann, bara sådär. Det var då jag gick från att vara säker på att jag skulle dö i mitt missbruk, till att veta att jag skulle överleva. Jag har ingen annan förklaring än att det visst fanns något som (trots att det inte kändes) var starkare än beroendet: överlevnadsinstinkten. Och sedan dess har jag försökt tillfriskna. Trots att det värsta (begäret) var över visste jag att det inte skulle bli helt enkelt att bryta de vanor jag plågat mig själv med hela mitt vuxna liv, sedan innan jag ens var myndig.

Det har sakta men säkert blivit bättre och bättre, men hösten 2020 förlorade jag min metadonbehandling och snart gick det, återigen, käpprätt åt helvetet. Och varje botten tycktes vara djupare. Efter att ha blivit häktad, hemlös, stuckit sönder varenda ven och förlorat precis allt förtroende från familjen gav jag upp en gång för alla. Det tog tid att få hjälp, men det gick det till slut. Det blir bättre. Men det kan inte bli bättre innan det blir värre, även då man tror att det inte kan bli värre. För jag hade återigen fel - det fanns något som till slut kändes mer än beroendets kraft: förtvivlan.

Med den här historien i bakgrunden är det nog förståeligt att jag verkligen är redo att släppa taget om drogerna.
Hejdå Heroin, eller Hjältinnan (som jag och min syster kallat ”henne” konstnärligt uttryckt). Det finns inte längre något utrymme för dig i mitt liv, överhuvudtaget. Ingen tid att jaga dig, ingen tid att smyga runt med dig, ingen tid att låta dig gå före någonting alls i mitt liv, ingen tid att älska att hata dig. Kanske kommer du alltid att hälsa på i mina drömmar, men jag drömmer om dig mindre och mindre. Det är slut och allt är så mycket bättre utan dig. Jag är fri – en frihet som är svår att beskriva för någon som inte fallit för dig. Vi ses aldrig mer igen. Jag ber för att nästa person som släpper in dig, i sinom tid, kan ta förnuftet till fånga och hitta samma styrka som jag.

Med vänliga hälsningar,

P