1. Mota dagen rinner timmen ur dess fäste ingen märker dessa gators lyktor varför denna längtan, drömmen förspänd 8 hästar, tingens sömmar håller dagen i sitt grepp ingen fågel går på tavlan hänger väggen kommer regnet nedför fönster rutans yta hårt är glaset hårda ruta fönstret genomskinligt blottar full är glaset utav timmar tiden svämmar över kanten, ljuset och dess styrka tilltar, rummet sängen stå längs väggen vita väggen fingret stryker hår ur pannan känner ansiktet blunda pressar ljuset ned mot golvet. Golvet blir en stjärnhimmel med barnets strödda pärlor drömmer ännu.




2. Ingens stjärna glöder ögon mörkret reflekterat havet vågen kylans färdas alltid längre ut, alltid utåt driver skeppet natten mörker skall kanske vakna ur ditt sinne, kantra dagen falla kottar torra marken inget farligt natten gömmer inga stigar leder bortåt, gå varthelst ditt minne säger samma stenar stammar träd och timmer, höstens natt ljummen tyst och utan hinder, alla fåglar trädda grenar barrens antal kala marken var jag ingens längs med bäckens fåra, nattens timmar rakt igenom tiden spänd och bågnar snart av det mörka rummets stängda dörr.




3. Ur retoriken kommer ingen, alla appellerar någon ihålig är också stammen, fåglar fäster klara luften timmarna mot granens stam hördes inget tyst är tiden gick jag under grenars hängen, stiga ner i höstens sjöar, mörka trät som botten löser svarta vatten kvällen simmar, bär dess simtag genom tiden kom där någon längs med stigen sig förmådde, pulsen räknar tidens slag som sin egen, fäster slagen mot din tinning, rösten mörk av bark och sprucken längs med fingret skåror känner, vänder vinden låt dig falla hela tyngden genom dagen tills dess sikt ser igenom vatten klart ner till fyra meter.




4. Ingens höst och vågen mojnat, stimmen trycker tätare nu dyker djupt därunder grumlig synen tingens namn kan inte höras längre inåt land ljungen överblommad ensam stranden våg på våg upphör bara snäckskal musslor andas jag men ingen hörde då min andning ingen mäter så min levnad ingen såg mig stigen övervuxen sly och aspens silvervita björkens gröna går mot gult, biljetter strödda, ingen tar sin plats vid denna stunden endast fåglar samlar toner för att sprida nya läten om att finnas. Sången är sitt namn utropa namnet är ett läte bara.




5. Inte längre, längre burits i ditt sinne detta avstånd mäter livet, sjöar är som dopfunt stöpta blev jag åter döpt i vatten nya namnet blev en annan okänd inför vattenspegeln stiltje orden visar vägen bort följer dessa som de faller, trädens äpplen som planeter, ansiktet bekräftar, allt är nåbart inom räckhåll allt är redan taget därför måste jag vänta i gräset under trädet tills mitt namn blir återgivet, visar sin riktning längre avstånd faller tyngre tiden slösats på att vara där jag är platsen alltid någon annans än där jag står, svala vita hägrar stå, slagen vall mot marken stå, gula städer fjärran stå, främlingar bortvända stå, tåget tallen stranden stå, alla stå och ljuset, faller.




6. Hösten bär sin sjukdom under mossans mjuka gröna och i vassens blommor vajar vinden klar och buren från väster havet. Fågeln från tallen hördes med sin klara ton den lät upprepa tills den överröstat trädens färger. Faller äpplen söta dova markens dagg är våt och vätan vinden över gula fälten sveper tyger liksom himlens blå blir ljusare och högre solens ljus svalkar djuren som i träda lagt sig ned. Mogna bär faller ur sina fästen kan då ett ord hålla alla andra i ett enda grepp. Kvällen kommer tidigt som en gäst man inte väntat men bryter tystnaden som annars. Natten är och flyter ut mot stjärnorna som är djurens ögon i sin öppna vila.




7. Nattens stjärnklara sträcka miljoner ljusår har de färdats. Det vi ser men aldrig nånsin får är allt som behövs. Längtar till den tid som varit åter då jag går i alla höstar samma nu. Vinbärsbuskar röda bären med sitt sträva sura sötman knappast märkbar. Flockas fåglar för att plocka bärens mognad. Liksom stim av fiskar vet alla samma väg de vänder exakt i samma tanke. Färgerna blir ljusare om hösten drar det vackra mot det tysta och det klara mot det svala. Luftens höga genomskådar dagens tankar lätta utan sorg de stiga med skorstenens rök.




8. Under havets yta står en hållplats åt din längtan. Horisonten flyttas längre bak och fångar solens nedgång mot brandgult då det lyser. Under natten universums alla stjärnor ljuset jorden skänker. Fåglar tysta under natten minns de toner dagen klädde. Allt är lugnt och väntar på den klara himlens timme spänd över vintergatan där tankar går i sig själva bildas orden längs ett vasstrå i den havsvik ingen betar. Orden går längs vintergatans kyla längs en rad av låsta timmar genom nattens lugna vila.




9. Ensamheten sluter språket till tankar och rösten glömmer sina ljud. Ännu inget ljus och bordet står tomt liksom sommaren töms på allt den höll i sina dagar. Genomskinligt som vattnet är tankarnas stig över havets botten där orden stå och väntar. Äpplets syrligt mot gommen blir den röst som inte talar. Ensams bottnar många falla till den nedersta av alla där uppenbaras ett lugn och tiden i sig för dig framåt en långsammare takt från en avlägsen knappt hörbar trumma. Dess skinn från ett utdött djur vars beten nu djupt under jorden ligger.




10. Höstens fågel toner sänka dovt och mörkt om kvällen svart är nattens simtag fiskarna drar strån från stranden. Kom till mig och sov längs handens ådrors sida jag är ingen du kan veta står i skuggan av glödlampans ljus i rummet som är öppet mot höstens klara genomskinlighet inget dolt och längtan vilar djupt under stadens hav bland ljud av vind och vågor. Ingenting finns som inte funnits sedan sist du såg mig gå längs gatans som mig valde för dess klara vatten asfalten lyste ljus och redo. Se mig ögonen är höstens spegel där jag dröjt mig kvar så länge inför sömnens blanka sträcka.




11. Höstens tankar finner stigar djuren vandrat mellan gläntors bete gå i deras törst efter livet sommarn höll i ett enda ord. Ännu värmer ljuset dagen och natten strålar stjärnklar vila bär så ljudet längre sträckor sömnen sluter sikten inåt djurens tankar går mot bilder känseln hörseln in i drömmar. Vaken nattens timmar står och håller tyngden i tingens vara. Ljus är natten mot det mörker havets botten rymmer. Låt det mörka vattnet stiga över stadens gator torg och broar täcka med det våta blänkande ljuset ytan kastar.




12. Stora dag du håller ljuset i ett andetag luften fylld av fågelflockar. Alla vet vad de andra tänker samma tanke tusenfalt skall då verka. Inget annat går ur hjärnan ut än nerver till musklerna som spänns och lossnar bygger detta hela världens innehåll. Ingen vilja kan någon annan genväg finna utom fågeln som vinden för och under vatten havets strömmar fisken färdas av vattnets flöde. Denna tanke vilar på en sten i gläntan solbelyst och trädets spridda skuggor vandrar över stenens yta där jag handen lagt septemberdagens siffra i mitt minne.




13. Ser jag mig själv genomskinlig blottad varje avsikt tanke vilja allt jag hade tänkt likt luftens klarhet ser man igenom trädens glesnande lövverk. Slösa dagen på i tankar vila tänka livet sluts i frön och sömn. Allting dör och lossnar glider bort i skönhet ingenting att dölja längre öppna stå fält och åkrar skogen stranden överallt blottas vad som förgängligt är. Djuren drar sig tillbaka inåt natten från husets värme. Regnet faller åter fyller vattendragen över bredden. Gå med detta i din hand och låt det bli dagens resa från samma plats vi alltid återkommer.




14. Ljus är solen himlen blå och sikten längre än den nånsin varit klar är luften mil efter mil. Bli då ljus och genomskinlig tunn och lätt som dagen gå din tid som dagen givit längs vägen asfalten grå och sval mot fotens mjuka båge spänd och stortån bär din tyngd. Dagens tyngd är lättare och vinden bär mig över landets öppna fritt och utan hinder.Skogens glesa skuggor falla lätt på kroppen där ljuden starka hörs så tydligt. Måsar skriker ut mot stranden likt en utdöd flygande ödla detta läte sedan tusentals år tillbaka tången rör sig med vågen med sina gulbruna färger och sträva yta.




15. Öppna dörren till lätta ljusa dagar. Regn mot fönstret vatten fyller luften ren. Natten längre och mörkret står emot ljuset månen kastar genom svärtan. Löven fällda gula bruna täcker vattnets yta i sjöarna dit kvigor gå fritt. Öppna timmen för att vänta på din vilja sömnig ännu kvar i drömmen halvvägs genom. Inget kan jag önska mer än tiden och att långsamt vakna in i kroppen för att gå en stund med tanken på hur allting försvinner som sommarn burit.




16. Hösten luft är tunn att andas försiktigt lungan av glas fylldes. Vattenfyllda spår jag följer blåsten hörs och ljuden av insekterna är borta. Ensam är vandringen i tystnad språket lever inom mig och pågår ständigt som en monolog som delas uppstår och försvinner. Havets vågor höga skummet spolas strandens linje längre inåt landet, vattnet högre havet vresros slån och älggräs växer längs med strandens stenar och jag är annorlunda rör mig medan allting upprepas dagar nätter havets vågor samma men unika i sin tid bundna var alla då.