Som en skugga ur det förflutna
En stilla bris i natten
Som en oförklarlig känsla
En saknad utan ord.
Och jag såg dig i dimman
En skepnad i grått
Jag undrar fortfarande
Var vi varit om jag aldrig gått.

Som löven som släpper taget
Varje år, varje höst
Att inte våga leva
Är att hindra lungorna från att få luft.
I sanning kan jag gråta
Förbanna mitt idiotiska sätt
Att straffa sig själv
Är nog inte rätt.

Men om tiden vreds tillbaka
Till dagarna av tyngdlöshet
Då svalorna svärmade tätt
Och du var mitt allt..

Jag saknar det vi var.