Det händer emellanåt att jag landar
som en mjuk boll i ditt knä. Låter mig
förföras av tålmodigheten i din röst.
Savar och gnyr förnöjt.

Andra dagar åtnjuter jag mitt eget
Yang och leder i den självklara
förvissningen om att jag vet vägen.
Om det sedan är sanningen och livet
låter jag vara osagt.

Hon gjorde inte motstånd när hon
surrades på bålet och när lågorna
nådde hjärtat färgades himlen
purpurröd.

Nästa gång det blåser upp till storm
sveper jag manteln om mig och
fortsätter att gå.