Brev till en vän.Hade vikt ihop trådarna i något som liknade liv. Papperen i låda. Rummen hade bytt plats. Cheferna likaså. Ögonen hade vandrat ur sin bana. Låg utan liv på diskbänken. I vissa stunder förde hon den sladdriga vita kroppen och tryckte till. misstänkte hon studerade världen. Från håll. Orgasmen var så vag att funderade på om sexualiteten även den gick att lägga på en hylla. Vilken del skulle plockas ur?
Hjärnan var nog som den skulle. Eller så var det helt enkelt så att hjärnans spår fastnade 2004. Någon felaktig oläkt del av hjärnbarken, den som erfor känslor. Att plocka bort könsdelar gör ont och även om smärtan släpper lever trådarna kvar. Jag hade skrivit för länge om oss. Om nu någon kan bedöma tidens riktighet. Tiden hade tickat på så länge att min ålders genans var svag nog.
Trådarna längst in i hjärnans bark vaknade till. Varje dag. Några sekunder. Hon döpte dessa stunder i dikter med olika slags ord. Det kallades för själ. Den bistra sanningen knackar på alla mina fönster varje dag med samma slags förvåning. Du är inte här. Hur kunde det egentligen bli så ? Om en roman kunde författats istället för poesi skulle nog min enkla text se ut just så här. Var det för att hon tryckte till ögonvitorna lite extra och var det meningen att hoppet om de rätta tonerna skulle bringa dig och mig tillbaka. Hoppet är det mest levande jag känner till och skönheten vill ordna papperen, tapeterna och cheferna i fack. För någonstans i all denna röra är det omöjligt att ta in att allt jag någonsin behövde behövde jag trampa på så hårt och intensivt att hjärnan slutade fungera.
Bunden vers
av
smultronbergen
Läst 106 gånger och applåderad av 3 personer Publicerad 2021-11-20 03:46
|
Nästa text
Föregående smultronbergen |