Övergiven söker han fäste i varat,
vännerna, nu är de alla borta,
inte ett äkta minne sparat.
Hur hade han kommit så till korta?

Trodde sig älskad och eftertraktad,
fanns där för alla och envar,
chockad, ensam och föraktad,
ingen enda ville vara kvar.

Nu får det gå hur som helst,
banden var ju ack så tunna,
var han ens för övrigt frälst?
Inget veta, inget kunna.

Finns en framtid för ett fån,
så slagen och så hånad?
Om ej en gåva så ett lån,
överraska mig, gör mig helt förvånad.

Du min Gud som själen rörde,
ge mig blott en nådatid,
du som hjärtat helt förförde,
gå helt stilla tätt invid.