Skammen är den enda sanna urkänslan
den har alltid varit där.
Den drömmer om att övermanna mitt system
förskjuta alla jag känner så att ingen ska förstå.
Dör nej ingen ska nånsin få förstå
att den alltid har varit där

Jag kommer ihåg när jag klappade en hund jag inte fick när jag var 5
eller sa ifrån när jag var 15.
När jag blev ofrivilligt gravid vid 23
eller bortvald vid 34.
Det är som om kroppens alla funktioner vill säga ifrån
nån slags tomhet tsunami av kräk bihålekramp.
Kanske att kroppen vill vändas ut och in
gömm sig på en trång toalett
eller försvinna in i sömn
Gå in i skogen
Skogen känner ingen skam
Den är grön och skön men också kall och förruttnad
Men ändå finns ingen skam
Jag vill vara i skogen
jag vill vara skogen
Tänk att få vara äcklig kall och brungeggig
och ändå inte känna någon skam

Jag känner skam över
att ha ett namn
att vara kroppslig
att fylla år
att handla stroganoff
att jag tar sånt anspråk genom att bara existera

Jag känner skam över att folk tycker illa om mig
över att folk faktiskt tycker om mig
Fast väldigt få tycker illa om mig
jag är ju så kvalmigt jävla likeable
Jag är en sån 58% kötthaltig falukorv
varför fattar du inte?
Eller snälla fatta inte
jag har stil kulturellt kapital
jag kan läxa upp dig
men snälla har du inte läst dina existensialister?
Snälla se inte att jag är en formpressad korv.
Körv.
En västgöstsk glosa alla skrattar åt
Jag är en stroganoff.