En ny bostad väntade på familjen. Den låg inte i samma fastighet som armélokalen, utan i ett litet hus med gräsmatta runt om och närmare ån som rann genom samhället och ut i Siljan. Trähuset såg tämligen nybyggt ut, men det var omålat. Fasadbrädorna hade börjat få en lite silvergrå lyster. Efter en kort inspektion stod det klart att familjen nog skulle få plats, men det krävdes då att David och Inga skulle få kampa ihop i ett långsmalt utrymme, som en stor garderob, med snedtak efter ena ytterväggen. Det borde gå att få in en våningssäng där. Huset var annars den lyxigaste bostad de fått äran att bo i hittills. Ett eget sovrum för Evald och Britta, ett skapligt kök med elspis och kylskåp, ett ganska stort vardagsrum med öppen spis och bäst av allt, ett badrum! -Upp och hoppa ungar! Evalds uppfordrande morgonstämma kände man igen. Dagen var solig och varm. Efter känslan av lyx under bestyren i badrummet och en snabb frukost i köket, med ett fönster mot något som såg ut som ett åkeri eller liknande, var det dags för den första dagen i skolan. Evald hade gått på upptäcktsfärd i det lilla samhället dagen innan, så han visste att David och Inga skulle åt samma håll. Ingas småskola var inhyst i Missionskyrkans lokaler och David skulle gå i den riktiga skolan, en gammal stenbyggnad i tre våningar. -Vi följer med och presenterar er, sa Evald. Mamma följer med dig Inga och jag följer med dig David. Vi får hoppas att ni är väntade. Skolorna här började ju för en och en halv vecka sedan, men det ska säkert inte vara något problem. David var på helspänn. Han kände obehaget växa inom sig. Det var lite som att gå till sin egen avrättning. Han hade mycket hellre gått själv, även om det också skulle kunna sluta hur som helst, men framlotsad av pappa, iförd full frälsisuniform, det var ju att utmana ödet, det visste han sedan tidigare. De passerade ett bageri som låg bara ett kvarter bort. Lukten av nybakat bröd var som en varm, exotisk famn av välkomnande. Tunnbrödsbageri stod det med snirkliga bokstäver på skyltfönstret. David kände sig lite bättre till mods, men han var långt ifrån lugn. Skolgården var full av elever. Alla såg så stora ut. David hade alltid tillhört de minsta i klassen. Det knöt sig i magen. Han kände sig illamående och trodde för ett ögonblick att han skulle kräkas inför alla nyfikna blickar. -Jag klarar mig själv nu pappa, du kan gå hem. -Vad menar du, det är klart att jag följer med in och presenterar dig. -Nej, jag vill inte det. Jag ska börja i femman, jag vill inte att du följer med! Evald såg tveksam och undrande ut, men så gav han bara David en klapp på axeln, vände sig om och gick. Jag måste klara det här själv, tänkte David, annars kommer jag att få ett helvete här. Han tog sikte på en grupp grabbar som stod och pratade nära det som såg ut att vara huvudentrén. Han gick med spelat självsäkra steg och med händerna i byxfickorna. Han visste att det första intrycket skulle vara avgörande. Det var två saker som hade fungerat bra tidigare. Det första var att tala utpräglad stockholmsslang och det andra var att visa upp en slagfärdig och tuff attityd. -Tja, ja e ny här, David Brorsson, går ni i femman eller …? Den längste av killarna, ljushårig och snaggad, som han själv, svarade. -Kanske, men du som är så liten går väl i småskolan? -De där va väl lite tjaskigt sagt va. Här försöker man va trevlig å belevad å så, va haru för problem, e ni så där skumma hela bunten? Då får ja väl gå å snacka med tjejerna. Han tittade på de andra med ett flin på läpparna och drog upp axlarna som för att nonchalant förstärka sin fråga. En annan lång kille med tjockt, okammat hår och iförd en alldeles för stor, grovstickad tröja tog till orda. -Var det där din farsa, han från frälsis? Är du resevjesus, världsfrälsaren som vi väntat på? -Ja, de va min farsa å han e reko, det ska ru veta. Men ja e varken det ena eller de andra, ja rökte innan du kunde prata rent. Sluta tjafsa nu för fa-an, e ni i femman eller? Det sista gjorde helt klart intryck. -Ja, vi går i femman, sa den första killen, men varför kommer du nu, vi började ju förra veckan? Har du varit skraj och gömt dig …? -Äh, ja behövde lite lengre semester vettu, å så har vi flytta å lite sånt, men jag e ett geni ru vet, så ja behöver inte gå i plugge lika mycke som du. David tittade killen stint i ögonen och drog lite spjuveraktigt på munnen. Han visste att om han inte vek ner sig en tum och klarade att köra sin tuffa stil, skulle de acceptera honom och han skulle aldrig ha några problem med dem i framtiden. De hade vetat, så klart, att han skulle komma och vem han var. Den nya killen på Frälsis. Det var givet att de sett fram mot att få hacka på en religiös utböling. -Är du bra på fotboll, frågade han med tröjan. -Hyfsad skulle ja tro, min farbror va center i AIK och ja lirar väl sisådär varje da. Lirar ni mycke hära? -Det är det enda vi gör, sa den snaggade killen, och bandy på vintrarna. Nästa månad ska vi till Bosön i Stockholm på skolresa. En hel vecka. Botafogo från Brasilien ska vara där samtidigt. Det är våran lärare som har ordnat det. Han är jättebra! Hans-Evers. -Va, Botafogo, me Garrincha å dom kisarna? David kom nästan av sig. I Botafogo vimlade det av landslagsspelare, några av världens bästa fotbollsspelare. Det lät för bra för att vara sant. -Ja, vi har beställt likadana blå tröjor allihop, med Dalhällas klubbmärke på och vi ska snagga oss allihop, så där som du har. Hans-Evers ska vara reseledare. Han vill ha en förälder med också, men det är ingen som kan. Din farsa kanske? Vid det här laget kände David att spänningarna började släppa. Det här hade gått mycket smidigare än han vågat hoppas. Han var kanske accepterad ändå, det kändes som … Innan han hunnit tänka tanken fullt ut, hörde han den långa, snaggade killen tilltala honom. -David, det är visst tänkt att du ska sitta bredvid mig, det finns i alla fall en tom bänk intill min. Om du har lust, kan du följa med hem till mig sen, efter skolan. Jag kan visa dig idrottsplatsen. Vi bor jättenära. Jag är där varje dag och tränar. Gillar du trav förresten? Det är ingen i det här gänget som är intresserad, men jag brukar spela på hästarna. Man kan cykla till banan. -Öh, rysligt schysst av dig hörru. Va hette ru sa ru? -Ha, ha, du pratar verkligen som en stockholmare. Glenn, Glenn heter jag. -Okey, ja hänger gärna me hem till dig Glenn. De kan bli kul. Trav? De vet ja knappt va re e hörru, men du kanske kan frelsa mig va? Nu skrattade hela killgänget och flera dunkade honom i ryggen som om han vore en hjälte, populärast i stan. Fortsättning följer