Glenn bodde med sina föräldrar i en HSB-lägenhet. Han var enda barnet. Det var inget märkvärdigt med deras hem, men det var en trerummare, ganska smakfullt inredd.
-E ni täta eller …
-Täta, vad menar du?
-Rika.
-Nej, nej, men vi har väl så vi klarar oss. Både morsan och farsan jobbar heltid på Turmans kläder. Morsan syr och farsan pressar tror jag, eller vad han gör … Han är lite svår på spriten farsan, men han sköter jobbet. Jag bor i stort sett på idrottsplatsen. Jag tränar tills det blir mörkt. Löpning. Och längdhopp. Eller så spelar vi fotboll…
-Spriten sa ru, krökar din farsa?
-Ja, men bara på helgerna. Jag hatar när han är full. Jag kommer aldrig, aldrig att bli som han. Jävla sillrygg! Han är väl okej annars, snäll och så och bra med morsan, men jag har svårt för honom. För det där med spriten. Så jävla onödigt. Det är som att spriten är viktigare än jag, fattar du? Som att han ser fram mot helgerna mera för spriten än för att få vara med mig.
De slog sig ner i köket, på varsin sida om köksbordet som var täckt av en småblommig vaxduk. Vid kortändan, mot fönstret, stod en porslinsvas med nyplockade ängsblommor. Bredvid vasen låg ett uppslaget travprogram. Några hästars namn och startnummer hade ringats in med blyertspenna.
-Asså Glenn, du o ja har ju nyss träffats å så, David lutade sig fram mot Glenn med armbågarna på bordet, men du snackar som min bästa kompis hemma i Norrviken. Du fattar va? Vi visste allt om varann. Vi va dödspolare. Eller e. Ja vet inte. Vi hante setts på två år. De ha blive så konstit, vi kuskar omkring som värsta zigenare … de kan va lite kymigt om du fattar …
-David, du kanske inte tror mig, men när jag såg dig komma emot oss där på skolgården, visste jag att du och jag skulle bli, hehe, dödspolare. Jag har aldrig haft en sån, bara kompisar du vet. Hur tänker du?
David studerade Glenn ingående innan han svarade. Glenn var klädd i träningsoverall. En mörkblå med en krage som täckte hela halsen om man drog upp dragkedjan hela vägen. Hans hår var ljust och ganska lockigt och hans öron något utstående. Ögonen var isblå och intensiva men snälla.
Glenns händer måste vara dubbelt så stora som mina, tänkte han.
-Du, du kör ju nästan me vuxensnack hörru, men, ja, ja skulle inte ha nåt emot de Glenn. Vi kanske skulle hänga du å ja va? Ja har en syrra som e sju bast, inte mycket å ha så sett, vi skulle kunna bli bröder Glenn, bröder!
De tittade varandra stint i ögonen tvärs över matbordet tills Glenn bröt tystnaden.
-Det ska vi fira. Va? Farsan och morsan kommer inte hem förrän om ett par timmar. Gillar du kåldolmar, vi har rester kvar sen igår? Jag måste i alla fall ha nåt nu.
-Perfekt, ja e tokig i kåldolmar till skillnad från farsan, han gillar själva dolmarna, men kålen avskyr han.
De skrattade högt och snart fylldes köket av matos och skrammel från glas och porslin.
David mådde bra. Så bra! Han kände på sig att han funnit en äkta vän. Första skoldagen. Helt ofattbart.
-David.
-Ja.
-Pratar du alltid så där?
-Öh, nä de gö ja vel inte direkt … Farsan säger att ”vi talar rikssvenska i vår familj”, sa han med noggrann artikulation på varje stavelse.
-Alltså, jag menar inget illa, ditt slangsnack låter ganska fränt, men du kanske inte behöver köra den stilen hela tiden, inte med mig i alla fall.
-Hm, va bra. Äh, du anar så klart vad det handlar om …
-Ja, det är klart, och det fungerar tydligen, men mig och mina kompisar behöver du inte imponera på, inte klassen heller, det vet jag. Så, rikssvenska kommer du långt med på dom här breddgraderna och blir du kvar här ett tag, kommer du att låta som en infödd. Nu kekar vi!

Efter den där första dagen i femman var David och Glenn oskiljaktiga. Deras vänskap var äkta och självklar från allra första början. Efter någon vecka visste de allt om varandra. Det gick inte en dag utan att de var tillsammans, för det mesta hemma hos Glenn. Där kunde de vara för sig själva. Köksbordet var den självklara platsen. Båda gillade de AKO Chok, en seg kola som smakade himmelskt. Man fick bara inte nog av den. Det gick åt en påse nästan varje dag. De pratade om sina familjer och hur svårt det var att inte vara helt bekväm med föräldrarnas sätt att leva. David hade mycket hellre varit kvar hemma i Norrviken, berättade han.
-Farsan va erbjuden å ta över som föreståndare på Järnboden. Norrviken e en liten stad, men ja tror att den kommer å växa. På somrarna vimlar de av turister överallt och de e inte så långt till Stockholm, bara en sju åtta mil sådär. En affär som Järnboden kommer alltid å ha kunder. Det säger morfar. Farsan skulle ha kunnat bli nåt där, fattar du. Han e otroligt haj på allting. Dom hade de fattigt när han va barn. Min farfar lämna dom när farsan va som jag, elva. Farmor fick ta hela ansvaret för fyra barn. Inte ett öre fick hon från farfar. Jag står inte ut me den sorten. Pastor i Missionsförbundet, men en riktig skithög om du frågar mig. E de inte så? De ska va så heligt å fint utåt, me stränga regler å snack om helgelse å vara syndfri å allt de där. Ja ha bara mött min farfar två gånger. Han förde sig som en berömdhet. Han hade en stor, svart basker på pallet som om han va nån känd konstnär eller viktigpetter. En svikare va han, han skulle skämmas! Men han predikar väl än ida antar jag. Farmor fick leva på tillfälliga jobb å välgörenhet. Socialen gav dom en bostad i ett gammalt ruckel mitt i stan. Å så fick dom väl hjälp av Frälsis. Farsan fick ta i tidigt. Ja tror faktiskt att han hatar sin farsa. Han har bara gått sju år i Folkskolan, men han kan allt. Så e de, han kan engelska till å me. De har han lärt sig på nån brevkurs eller va de heter. Han snackar ofta om NKI å hur bra de e. Jag fattar inte att han som e så smart, ska stå på stan å samla in pengar i en bössa, som den värsta tiggare! Jag gillar morsan och farsan, de e inte de, men de känns otroligt kymigt att dom inte e som andra, som vanligt folk. Det e knapert också du vet. Jag äger inte ens en hoj. Det e alltid snack om att vi inte har råd. Jag får tjata mig till allting. Nej, vi skulle ha stannat i Norrviken. Där känner vi alla och farsan kunde ha tjenat bra med kosing.
-Min morsa går på Frälsis ibland.
-Gör hon, e hon frälst?
-Det vet jag inte, men man skulle kunna tro det. Hon är alltid glad och jag har aldrig hört henne svära. Farsan både svär och röker. Och krökar som sagt. Morsan gör inget av det där. Så hon kanske är frälst, men hon har aldrig sagt det.
-Går du också på Frälsis?
-Nej, är du galen, det är väl bara för gamlingar?
-Där har du fel. Jag har hört morsan å farsan prata om att dom ska satsa på dom unga här i byn. Ja, de sa dom faktiskt. Asså, farsan har idéer. Han sa att dom ska starta söndagsskola och scouter och att dom ska ha träffar mitt i veckerna för alla som har snöat in på motorer.
-Motorer? Va då motorer?
-Ja, att man skulle få plocka isär moppemotorer å lära sig meka me dom och så. Å så mena han att han skulle ta dit gester som skulle snacka om idrott å sånt. Asså kända idrottsmän. Han snacka om att de skulle bli tevlingar också å att man skulle kunna vinna priser och de …
-Nä, nu tror jag att jag svimmar, svamlar du bara nu eller …
-Nej, på min ”alltid redo” scoytheder, he, he, skulle jag ljuga om så heliga grejer?
-Jag ska ha en moppe den dag jag fyller 15, det har farsan lovat mig. Äh, är du tokig? På Frälsis?
-Ja, farsan e ingen drömmare, han brukar få till de han klurar på. Jag ska snacka med honom om Bosön också, Jag är ganska seker på att han ställer upp. Han e inte som andra dönickar i branschen om man säger så. Visst e de jobbigt att han alltid går omkring i den där uniformen å de, men han e schysst, de e han. Han får ju lova å va civilist på skolresan, de måste han ju lova.
-Jag skulle inte vilja ha med min farsa till Bosön, den saken är klar. Det skulle kännas för djävligt, han är patetisk. Och sluta med det där slangsnacket nu för helvete, det blir tröttsamt i längden!
Glenn slet till sig ett travprogram och stirrade tyst på ett uppslag. En lång stund satt han så utan att säga ett ord.