det finns ett välbehag att inte vara någonting, att vara ett anonymt ansikte i folkmassan som vandrar på livets bakgator utan att någon tar notis om en. att låta kroppen vandra på jorden bland människorna medan din ande befinner sig på dina imaginära stränder, som en absurd regissör utan något annat mål än att klä din längtan i sobra färger och smäktande illusioner. att inte uppnå det man drömmer om innebär att man inte kan förlora det man drömmer om. när någon av mina drömmar har realiserats så påbörjas en subtil och knappt märkbar process där föremålet för min längtan ersätts av något annat, så börjar det hela om igen. när man gjort den mödosamma klättringen uppför berget så kommer man att upptäcka att det finns en annan bergsrygg precis bakom. den horisont som jag nyss såg och blev förtrollad av, dess blekvioletta extas genomträngd av solstrålarnas intensiva eld, kommer till sist att bli ännu en skugga i mitt minne. dessa undersköna horisonter som slutligen kommer att slockna som om de aldrig har funnits när universums stjärnbeströdda natt och bottenlösa glömska omsveper landskapet. den aspirerande författaren som precis givit ut sin första bok kommer snart tänka om sig själv att han inte är någon riktig författare förrän han har givit ut två böcker. och den författare som givit ut två böcker kan snart komma att förebrå sig själv för att hans författarskap inte givit honom någon ikonisk status och personkult. och om han efter stora vedermödor skulle uppnå sitt fåfängliga mål så kommer insikten att infinna sig, oavsett om den är riktig eller inte, att hans erkännande har skett på falska grunder. att han är en bedragare som inte förtjänar alla upphöjda epitet man behäftar honom med. denna absurda process, som mest liknar den som katten befinner sig i när den jagar sin egen svans, gäller naturligtvis även de som drömmer om ett liv som t.ex. kvantfysiker, riskkapitalist eller kosmonaut. men den som aldrig varit något eller kommer att bli något kan nära en underjordisk teater av gränslöst snitt... den som jobbar i kassan på ICA kan utan förbehåll nära drömmar om att skriva prosa som ett litterärt underbarn som mot alla förväntningar skapar lovprisande rubriker i de kulturella finrummen:
”En författare som har omdanat den traditionella prosan med en högst originell och välklingande språkhantering vars särskilda sensibilitet ter sig som en litterär blåvinge vilken brutit sig loss från sin tvådimensionella kontext; hovrar majestätiskt ovanför en existentiell avgrund av metafysisk övergivenhet.” – DN
men den skriftställare som äntligen uppnått den ikoniska status som han drömt om, vad han har kvar att drömma om? desillusionerad finner hans sig själv i en katedral av luft. och den gyllene kungakrona som folket förärat honom med kommer att disintegreras, omsider grusas och rinna genom hans fingrar som grå sand.
den som är något är allmän egendom. den äger inte sitt namn längre. den författare eller konstnär som blir erkänd av etablissemanget kan komma att bli föremål för en idealiserande dyrkan. denna idealiseringen är en löjlig klädedräkt med vilken folket instinktivt klär sina litterära hjältar. som små barn i en syjunta kommer de att alstra en monokromt färgad dräkt vilken de beskär utifrån de dimensioner de finner nödvändiga varefter de smyckar den med sina önskningars guld och ädelstenar. detta pinsamma spektakel nödgas sedan den arme skriftställaren att bära när han vistas i de offentliga rummen. bara när han är själv eller vistas med vänner och bekanta slipper han bära sin absurda utstyrsel. med avsmak och indignation vänder han sig sedermera bort från människorna för att kultivera en existens avskärmad från deras svärmiska blickar och respektlösa intrång i hans integritet. och den författare med ambitionen att göra sig till föremål för dyrkan av etablissemanget kommer aldrig att bli en riktig författare. den som är accepterad och hyllad av sin samtid är snarare en produkt av densamma än vad den är en författare som är skarpsynt nog att definiera verkligheten och sin samtid. en författare bör ligga minst 100 år före sin tid för att vara relevant annat än som en schablonartad opportunist vilken blott bekräftar och reproducerar de rådande sociala systemen.
jag tycker om det som inte är något, det som varken skadar eller befruktar. jag tycker om litteratur vars själsliga materia avtecknar sig på pappret som om det vore skuggan av ett fruktlöst träd. jag föredrar prosan som är skriven i sand, med lätta fingertoppar av någon som förströr sig i väntan på att bli upphämtad av avgrundens diligens, avsaknaden av ambition och strävan, ett meningslöst drömstoff hastigt nedtecknat på den gråvita stranden i skymningen, den successiva upplösningen i de första höstvindarna, de brusande vågorna vid havsbrynet ackompanjerat av ljudet från några avlägsna fiskmåsar. vidder, dessa öppna vidder när vinden susar genom tallarna, när det sista skymningsljusets blekvioletta essens dröjer sig kvar över landskapet som en avklingad ton, ett blankt ark nedklottrat med menlösa hieroglyfer vars nycklar vittrar sönder till sand, den behagfulla tystnaden oberörd vid vattenbrynet, som om ingen alls hade varit där..,