Ett tåg kommer in till perrongen,
och på den så sitter en man.
Med öron som ekar av sången,
och bromsar som testar balans.

Hans hjärta det bultar så hastigt,
med tankar som varvar varann.
Men stultan gör viljan så kraftig,
trots munnen som torkad savann.

Han letar febrilt i all dimma,
som omfamnat riksrikets spann.
Och mitt ut i vindarnas linda,
så stod hon, så vacker och grann.

Om ödet var båten på havet,
så stod han väl nu vid dess ratt.
Med kartan som vilar vid navet,
i fullaste fart mot sin skatt.

I slagsmål med inre demoner,
som tröstlöst vill spela små spratt.
I huvudet bubblar hormoner,
men sedan kom världen ikapp.

För kramen kan väcka vidunder,
och krig kan bli fred av det skratt,
som präglar hans älskades kinder.

Så älskvärd att mannen får fnatt.