Visslande onsdag
min ryggtavla in till Baccus antik. När jag tog lunchen på den Italienska restaurangen. Halvt sprang tillbaka till jobbet. När jag inte åt av min smörgås för att jag pratade med en patient på ett fik. För att jag faktiskt levde. För att du aldrig lyckades riktigt ta livet av mig. Eller så var det för att du faktiskt beslutade dig för att titta bort. Kanske för att du åtminstone försökte, sprang åt ett annat håll. Gifte dig. Gav upp. Det händer något nu. Jag vet att det är för tidigt att säga det till dig men jag är känslig. Även högkänslig. Något händer. Jag ser dina riktiga händer följer din kropps verkliga konturer. Känner hur jag sakta värmer upp en kropp som om mina leder fylls av nytt slags blod. Du försöker skämta bort det med ditt allvar men jag gick faktiskt inte på det. Inte riktigt hela vägen hem inte utan att jag krävde något kanske det som rörde det du döpte till din otillräcklighet. Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag behöver inte veta. Jag smiter ändå förbi din blick där i vimlet och du får stirra ifred. Du får gå där i dina fotriktiga skor och verkligen på allvar ta sats varje dag för att övertyga dig om dina riktiga val. Du får gärna skratta åt din borgerlighet. Jag har ju redan svikit dig för länge länge sedan. Det kanske trots allt finns ett sätt att nudda molnen helt på egen hand. Utan stege.
Bunden vers
av
smultronbergen
Läst 111 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2021-11-25 01:43 |
Nästa text
Föregående smultronbergen |