Återvunna tårar.
Transparenta känslor
vadar i svart gyttja.
Den verklighet
jag inte vill höra.
Så jag vandrar
på gator av krossat glas.
Närmar mig sakta
de bortförträngda skatter.
I blick
någon suddat bort.
Berusar mig
som av vitt svandun.
Drömmen om det perfekta
timglasets sand åt mig hånler.
Griper tag om
det förvildade inom mig.
Men allt jag möter
är en annan spegelbild
av mig själv.
Naket
så fruktansvärt naket
att inte ens drömmarna
kan rädda mig.
Men vad gör det,
när ingen är vaken
förutom jag
och även om jag
sträcker ut min hand
i mörkret.
Ingen tar den
mer än det känslokalla
ljudet av gårdagen.
Mitt hjärta förblöder
av tomhet.
Naglar mig fast vid tanken
om resan varit annorlunda.
Trycker mig närmre väggen
sängen fortfarande kall
men inte som is.
Snarare en saknad
av den jag vill röra
av den jag vill ska röra mig.
Jag somnar
med drömmarna
lovar mig själv
att imorgon
är jag mig själv
igen.