Det skriker i min själ, och ärren bär jag i mitt brustna hjärta.

Av olycka blir jag drabbad och fördömd i min bittra smärta.

Självhat och förakt har präglat så min vandring.

Inte värd att älskas, blir min övertygelse i sanning.

Jag vill inte smaka döden, men det gör så ont att leva.

Misslyckad som jag är, och Gud vet att jag det menar.

Men jag håller fast vid hoppet som är det ända jag har kvar.

Ta emot min själ vid mitt sista andetag.