Modern stod i köket
och höll på att avsluta
dagens hushållsgöromål
då hon hörde sång inifrån
barnkammaren

Hon torkade händerna
på det rödrutiga förklädet
och smög uppför trappan
då hon inte ville störa
utan stannade utanför dörren
och lyssnade

En klar liten barnaröst
hördes sjunga så vackert
där inne, så innerligt
att hon blev alldeles tårögd
när hon hörde att det var
en psalm

Närmare, Gud, till dig...

Den måste han ha hört
i kyrkan någon söndag
tänkte hon och var förundrad
över att han mindes orden
för han var ju inte så gammal
hennes älskade lille gosse
inte skolpojke än på ett tag

Sången tystnade
då hon öppnade dörren
och klev in i rummet
med det gamla trägolvet
knarrande under sina fötter

Han stod vid fönstret
men vände sig sakta om
och såg på henne
med allvarsamma ögon
och där borta på sängens fotända 
låg hans lilla slitna resväska packad

-Ska du ut och resa min älskling?
frågade modern med ett leende på läpparna

För hur skulle hon kunnat veta?

Han frågade henne
-Mor är det långt till himmelen?

Utanför fönstret lyste
alla stjärnorna
så klara i vintermörkret
hemlighetsfullt lockande
månen var ny med sin skära
hon böjde sig ned
och tog den lille i sin famn

-Mitt älskade barn
du behöver inte bekymra dig
om det nu
alla ska vi dit en dag
men det dröjer länge än

Så tog hon hans lilla väska
och ställde in den i garderoben

- Vi packar upp den imorgon
jag vill att du stannar här hos mig
sa hon, kysste honom god natt
och blåste ut ljuset

Utanför dörren
stannade hon och lyssnade
nu sjöng han igen, lillpojken
så hennes ögon tårades
och en känsla började gnaga
kanske en föraning, så otäck
men hon förstod inte varför

Natten kom med mörker o kyla
och ute i ladugården
som låg en bit ifrån hemmet
rörde sig djuren oroligt
de kunde inte riktigt komma till ro
men inne i det gamla huset
sov familjen lugnt
i sina sängar

Ingen vet vad som hände
kanske var det ett ljus
eller en gnista från veden i spisen
som utlöste den vilda branden
men den gamla hunden
som legat på en trasmatta i köket
lyckades till slut väcka de vuxna
med sitt skall

Förgäves försökte
den förtvivlade modern och fadern
ta sig upp till barnkammaren
men elden slickade redan
alla väggar och golv
och det fanns ingen möjlighet
att ta sig förbi

Med våld fick den eldsvedda maken
släpa sin gråtande hustru
ut ur det brinnande huset
medan hon skrek sin sons namn
om och om igen
in i de obarmhärtiga lågorna

Grannar i byn
hade strömmat till för att hjälpa
man kämpade och slet
och i gryningen var branden släckt
tysta såg de på förödelsen
som var en förskräcklig syn
ingen någonsin skulle glömma

Av barnkammaren
var det inte mycket kvar
men längst in i resterna
av det som en gång varit garderob
hittades en liten hopkrupen gestalt
med en sliten resväska

Närmare, Gud, till dig...