Jag vet inte om det
men jag går på bio
för att slippa vara jag
för några timmar.
Samtidigt söker jag
lika omedvetet
efter mig själv
där på duken.
Ikväll
var jag James Bond,
den nya svarta kvinnan,
007.
Jag ville lära mig förstå inifrån
hur det är att vara kvinna,
hur det är att vara svart,
hur det är att ha "bara ett nummer".
Gud gör på samma sätt.
Glömmer bort sig själv
med sin osynlighet.
Visar sig blott i verklighetens makabra symtom.
Gräver ner världens godaste svamp i jorden
ser till att människan hittar den till slut
genom en hund som lärt sig sniffa
och lärt oss språk och kallar tryffel.
Skapar en skapelseprocess hos insekter
som börjar med ett intetsägande litet ägg,
ur vars rum kryper en larv, som äter och äter,
och förpuppas innan fjärilen anländer.
I puppan bryts allting ner till en kladdig massa
ur vars geggiga röra en helt nykonstruerad gestalt;
en "fågel Fenix" en dag, totalt obekymrad, flyger iväg
på regnbågsfärgade vingar av oformulerbar skönhet.
Jag tror på biografens möjligheter
att drömma oss bort och leka.
Jag tror ock på mina egna, hittills förkastande,
möjligheter att förstå jag ingenting vet.
Men att ana.
Det räcker rätt långt.
I en tid
där ingenting räcker.