Felet var inte mitt eget att göra,
tycktes någon tycka,
som ville föra min talan
då jag själv låg medvetslös på golvet.

Jag fick saken förklarad för mig
sedan jag väl vaknat upp
och första tiden då jag faktiskt trodde
mig om att kunna göra mig förstådd,
var det ingen alls som förstod sig på
vad jag yttrade för ljud.

Det var bara jag själv som inbillade mig
att någon förstod någonting alls.
De förstod så mycket att jag skiftade något
i humör från att ha verkat högst vanlig,
utom i just själva sättet att göra ljud på.

Men sedan då jag verkade begripa mig på
att de som bara såg tysta på min person,
växlade mitt humör något,
gled långsamt ner under fryspunkten även.

De som stannade kvar i rummet
för att hålla mig sällskap,
som fruktade de annars helt för mitt förstånd,
såg litet medlidande på mig.

Ungefär som om jag talat med dem
på ett annat språk.
Jag talade till dem
som om jag förväntade mig svar,
men trots mina ansträngningar
förblev de egendomligt nog som tysta.