Den bundna versens poesi blir gärna lite tråkig
och särskilt om den är behäftad med för simpla rim.
Den fria diktens vilda framfart gör den alltför bråkig.
Den verkar vilja fly den egna tankens fjärilssim.

Det fria och det bundna speglar nog poetens ställning
i valet mellan tradition och diktens anarki.
Man tänker ett men skriver annat för att slippa skällning
och texten blir konventionell, men tanken flyger fri.

Det bästa är om diktaren förmår att kompromissa
och blanda friheten med disciplinens trånga band.
En läsare kan fatta en poet och poetissa,
om dikterna blir fria skapelser med bunden hand.