När mitt hjärta envisas med att tänka på din existens, får jag en usel smak i munnen för sista gången jag kysste dina läppar smakade de som adjö,  beskt,  bitterljuvt, som vinäger på såret. Hjärnan lovade att reparera skadan skicka alla minnen av dig till "The eternal sunshine of the spotless mind" och ändå väcks du från den djupa svarta hålet, för mig är du är tidlös,  jag har en svaghet för antika ting, du blir vackrare med åren och jag tycks älska dina ärr, din historia. Jag vill så gärna vara en del av den, för åren släcker inte lågan du lyckats tända. Du är envis, du vägrar förvandlas till aska.

Emellertid....

När hjärtat mitt.....envisas med att grubbla om dig, hur du mår... var i världen du befinner dig , går hjärnan i försvar. Precis som Elizabeth Bennet har jag om dig ett antal fördomar, och gudarna vet att det finns ingen individ med en sådan snobbigt personlighet, högfärdighet som du. Ditt ego är så otroligt stort och låt oss börja prata om din stolthet.

Emellertid......

vill mina fingrar klicka på knappen, slå  dig en signal, höra din röst och påminna mina läppar om hur breda de blir, och att mitt leende är som vackrast i närheten av ditt. För dina läppar kunde faktiskt smaka som regnbågen och jag är en sådan färgglad person.  Dina fingrar kände min kropp allt för väl och magiska var de som kunde klä av mig  utan att ta av mina kläder.

Emellertid

kommer jag att tänka på alla gånger du  har fått mig att känna mig ovärdig, obetydlig, liten och ynklig till och med smutsig, som en envis fläck på skjortan som inte går att tvätta bort. För det kanske var så att i dina ögon var du puritan och jag den eviga synden. Du såg mig i svart och vitt, men aldrig i grått.  Många gånger var jag i ögonen dina Jungfru Maria och de andra  Magdalena, men aldrig kom det dagen du såg på mig som Sandra emellertid...när jag tänker på dig vet jag aldrig om jag bör förbanna eller tacka gudarna att vi ej hör till varandra.