En dag i staden.

Kvinnan med hunden.

Jag sitter och tittar på människor som fort går förbi mig vid den bänk invid en vacker liten å.
Ansiktsuttryck, kroppsrörelser och gången säger så mycket om vad människan inuti varit med om. En gråhårig gammal tant som med rullator långsamt hasar sig fram. Ett barn med en rinnande glass och ett yngre par med lika kläder.

Plötsligt dyker hon upp som från ingenstans...
En kvinna med en pudel.
Rosaaktiga kläder och en liten vit uppsnofsad Pudel.
Jag vill teckna och föreviga detta
Nu sätter hon sig vid bänken där framme! Kanske jag hinner teckna av henne innan hon reser sig och går igen. Hon tittar på sin lilla guldfärgade armbandsklocka och sedan upp mot solen. Hon lutar sig sedan tillbaka som om hon insåg att hon hade lite tid för att sitta i solen en stund.
Hon bär en stor skär hatt, hennes små röda skor lyser i solen och den lilla pudeln ligger lydigt tätt intill.
Plötsligt förändras bilden och jag ser en varg som ligger där bredvid henne...jag tecknar en varg istället som ligger där vid hennes sida!
Hon har ännu inte upptäckt mig där jag sitter och tecknar av henne. Solen träffar hennes bleka hy när hon vänder sitt ansikte till den...
Det är en besynnerligt vacker sommarmorgon.
Nu reser hon på sig och går åt mitt håll.
- God dag frun! Säger jag med ett leende!
- God morgon unge man, svarar hon högtidsfullt som om vi träffats i kyrkan.
Hon tycks skina upp av att någon ser henne.
Jag har gjort en teckning som jag skulle vilja ge frun som ett minne av denna vackra sommardag!
Hon sträcker tvekande fram sin hand för att ta emot gåvan..
Tack så mycket säger hon efter ett par sekunder av förvirring.
Hon har hunden i ett stadigt grepp i den andra handen.
Teckningen är vikt så det går inte att direkt se vad den föreställer.
Jag vill att ni öppnar teckningen då ni gått en bit så att jag hinner springa om ni inte känner er nöjd med den och tänker släppa hunden på mig!

Damen tittar först på sin pudel och sedan på mig.
Därefter skrattar vi båda.
- Jag tycker om människor med humor, Tussi har aldrig varit olydig eller bitit någon...fastän hon kan vara lite trotsig ibland då vi skall gå ut.
Nej nu lär jag gå förstår du, tiden rinner iväg och här gör man ingen nytta.
Ja se där trippar damen iväg med den lille Tussi tätt i häl.
Efter en bit tar hon upp min bild och vecklar upp den.
HERRE GUD!
Det liknar ju henne så mycket, men det liknar definitivt inte Tussi. Bredvid henne ligger en stor varg och dåsar i solskenet. Hon står förstelnad och tittar på bilden, se kastar hon en snabb blick åt mitt håll för att se om jag ser henne och jag smånickar lite leendes..hon vrider snabbt huvudet tillbaka och sätter sig på huk och tar av Tussi kopplet, som ändå snällt tassar bredvid henne som alltid. Hon tar till och med vägen över övergångsstället där hon inte gått över på tjugo år, sen den dagen hennes man tragiskt dog i en trafikolycka, just där.
Hon var fri! Tussi var fri! Och aldrig mer behövde Tussi koppel.