Styvfarsan är en demon av den

charmiga, humoristiska och 

socialt intelligenta sorten. 

Pappa har nyligen begått självmord 

och mamma står inte att känna 

igen, existerar hon överhuvudtaget,

för jag känner mig så övergiven 

i min svarta sorg och förvirrade 

förtvivlan och min traumachock

är som ett ilsket getingbo i huvudet. 

Jag är 11 år och jag har redan börjat 

stänga av den outhärdliga verkligheten, 

jag har redan börjat med min 

högst nödvändiga självutplåning 

som en heroinist tänder på en sil, 

vilket är en fullkomligt underbar 

lösning på problemet, man stänger 

bara hux flux av ångesten och 

virrvarret av mörka tankar och 

sen mår man helt enkelt för himla 

bra i en euforisk fantasi om tillvaron 

och vem man har bestämt sig för att 

man är i en klang- och jubelföreställning 

av sus och dus. 10 år senare är jag helt 

klart schizofrent psykotisk, bland det 

allra värsta som kan hända en människa. 

Jag somnade in när min pappa tog livet

av sig. Jag var aldrig vaken det där 

decenniet fram till psykosen, det lyste 

så att säga i fönstren men ingen var hemma.

Ibland så tror jag att en förbannelse vilar 

över mig och min familj, någonting 

i allra högsta grad utpräglat diaboliskt. 

 Något som gör mig så jävla förbannad 

är att jag fortfarande har problem på 

grund av min uppväxt i form av ett 

posttraumatiskt och psykosomatiskt 

trötthetssyndrom som sitter i kroppen. 

Ondskan härjar i samhället och världen 

och det finns ingenting jag kan göra åt det. 

Ta hand om era barn och ungdomar, 

speciellt de som är utsatta och traumatiserad. 

Om inte ni gör det, vem ska då göra det?