Karnevalens i Venedig ljud sprider sig in i varje gränd. Individer poserar, stilla, fysiskt stilla, ibland ändrande ställning, ändrande plats – ny plats samma ställning. Stilla, ickerörelse. Masker, vita, välgjorda, utstående med stora näsor, inåtvända känslor, introverta manér över allt.

Jag har gömt mig i katakomberna. Härnere når inte ljudet mig. Inåtvändheten förföljer mig ändå. Ljudet av det inåtvända fyller hela rummet med tystnad. Jag behöver ljus. Liv, lust att leva.

Endast brunsten, kvidande kvinnlig brunst får mig att få lust att leva vidare. Dina brev är mitt enda, det enda som får mig att tro. Tro på något annat än vad som jag ser. Kan se. Kan känna.

Kan inte resa mig, ta nästa steg. Nästa fas. Frigöra mig. Närma mig den tänkta avbilden. Guds avbild. Avbilden av det moraliska, det moraliska ansvaret till livet, till min nästa. Inte heller ta steget mot förintelsen, som en konsekvens av oförmågan, ta steget mot ickerörelse. Det för mig enda alternativet till ickerörelse är utplåning.

En man, ytterligare en man. Jag fann honom i ett fängelse, ett av de f.d. katakombernas rum. Jag var på visit hos fängelsekommendanten. Han beundrar Napoleon. Han beundrar styrkan, listen och ondskan. Han vill imponera på Napoleons s.k. sändebud, på mig. Jag fick fritt, tillsamman med en fångvakt, besöka alla fängelsets hålor.

Jag hittade skrymslen som inte var officiella, ingen viste om dessa delar, åtminstone inga som hade möjlighet eller vilja, att ta nästa steg – steg mot friheten mot rörelse. Det hände en dag när min följeslagare gav mig nycklarna, han sa att jag skulle ströva själv, han ville vila sig. Jag fascinerades av dessa byggnader, byggnader nedan ljuset, under jorden, dessa mörkrets byggnader bebodda av mörkrets själar.

Det var under dessa ensamma vandringar jag kom till, för fängelseledningen, okända områden. Vakterna kände till dem, vakterna hade ett eget uttagningssystem, vissa fångar som lyckad ta sig dit och som var godkända enligt vakterna fick hållas där. Officiellt var fångarna betraktade som rymmare. De efterlystes. Vakterna gjorde goda gärningar, så uppfattade de det, de som blev ”uttagna”. De som ansågs, av vakterna, skulle bli uttagna, blev avskilda från resten av fångarna.

De kunde välja, bli där i den hemliga underjorden, i evighet eller återgå till de övriga fångarna där ondskan rådde – de starkas lag! Bland de hemliga, bland de uttagna där rådde det de godas moral. Endast de goda valdes ut. De goda definierades och valdes ut enligt vakternas tycke, de som bevisat godhet enligt dem. Vakterna visste vad godhet var, de hade sett ondskan.

De som blev utvalda av vakternas uttagningskommitté, de levde ett betydligt behagligare liv. De hade fortfarande valet kvar! Valet att vara där eller vara i ondskans (rörelsens) fängelsehålor – det officiella, det övre, det synliga. Det intellektuella valet att leva i enlighet med Guds regler eller enligt ondskans regler, de regler som rådde i de övre, de synliga fängelsehålorna. Ingen frågade dock vad som var skillnaden mellan frihet och fångenskap? Vad som var skillnaden mellan fångenskap och kloster.
Den förste jag stötte på var en storväxt man – han var ståtlig, vacker, ljushårig, hade vackra kläder, luktade gott, hade ett vackert - självsäkert - leende. Han berättade att han egentligen inte hade accepterats av vakternas uttagningskommitté. Det var en undergrupp bestående av de lägst stående vakterna som utanför kommitténs beslut, ändå beslutat att låta honom vara där. Han fick vara där, men på egen risk, han hade inget officiellt beskydd. De gav honom mat mot att han berättade historier för dem.

Det var en man med stor ryktbarhet, en man som älskat med mer kvinnor än jag ens kan drömma om. En man som såg vad inte jag kunde se. En man som kunde se skillnaden mellan kvinnor och män, mellan kvinnor och söner, mellan kvinnor och äkta makar. Som också kunde se vad åtskilliga kvinnor drömde om. Mannen var don Juan. Den berömde! Jag frågade vad han kunde se och förmedla till dessa kvinnor.

Han berättade, och berättade. Jag sa att jag var en olycklig man. Don Juan skrattade, första steget mot ett bättre liv är att inse att du själv kan förändra mer än du tror. Sedan måste du lyssna till din inre röst och ta reda på vad du vill. Därefter ska du bestämma vilka livsmål du har och gå mot dem, alltid i alla stunder, låt det ta tid, den tid som behövs. Han var fången i de undre fängelsehålorna och av tiden – själen var fången.

Han var en fånge som lyckats rymma från de övre fängelsehålorna, men inte från tiden och inte sig själv. En fånge som inte levde, men ändå levde. Han hade valt att acceptera de regler som satts av andra. Det var dock inga etiska regler. Det var regler för att överleva. Dock hade han valt. Valt själv! Han hade valt, kanske tvingats välja. Välja utifrån en intellektuell nivå.

Han var också gammal som jag, utan hopp till fysisk förändring. Han berättade för andra och för mig – för att få överleva - och jag och andra lyssnade.

Kärleken, den eviga. Att aldrig bli ratat, att aldrig bli glömd, alltid vara älskad, alltid sedd som den för evig speciella, den för evig älskade, den för evigt älskade, den eviga – den med möjlighet till ickerörelse - tidlös. Det var vad han förmedlade, till oss och till dem, till kvinnorna, de han mötte, det sa han. Han var vacker. Hans röst var varm.

Jag kom att tänka på ett av Dina brev. Du skrev att stillheten och intet, det orörliga, det avstannade, var så nära det oföränderliga, det eviga, det oändliga, det odödliga. Du skrev att det var en skärv av livets utveckling, mening. Steg två, eller fas två ,som Du uttryckte det. Fas två i livets utveckling från djur till människa eller ande.

Kanske är evig kärlek evigheten, det som gör oss odödliga, gör oss eviga. Kanske var det DU menade. Jag längtar efter Dig, efter oss. För första gången längtar jag efter Dig. En omvändelse, under gallgen, för sent, av en gammal man nära döden – ickerörelsen?

Don Juan berättade om en Parisisk markisinna della Garde. Hon stred för en plats vid sin mans sida. Hon såg när hennes man gick, gång på gång. Gick till sina älskarinnor. Hon gav aldrig upp. Denna kvinna var den ende som don Juan älskade. Hon älskade aldrig honom. Hon beslutade om sin kärlek, beslutade själv, inte av intellektuell övertygelse. Övertygelse om att kärlek är en övergripande regel, en övergripande reglering av en högre stående livsform.

Han blev ond, han blev ondskan. Han levde i en ickekärlek. Han sa att då förstod han att ondskan inte är något annat än avsaknad av kärlet. Ondskan är en bristsjukdom. Ondskan är inget eget, ondskan är avsaknad av något. Avsaknad av kärlek och kanske moraliska regler.

Det är det andra mindre mörka som jag kunde förstå och se vad han, don Juan, kände. Då jag var mindre mörk, mindre tom i själen. Då jag kunde se ett ljus, ett hopp, även för mig. Älska mig världen – det var då mitt valspråk!

Efter markisinna della Garde sökte don Juan kärleken. Han fann den aldrig. Andra fann den i honom, han fann den aldrig. Mänsklig kärlek, sa han, är en kommunikation mellan minst två. För att överleva krävs minst en som vill och en till som vill. Det var inte den kärleken han sökte. Han sökte kärlekens innersta väsen. Den kärlek som inte kräver kommunikation, utbyte, minst två parter och minst en gemensam vinst.

Det tycks vara så att godhet är att göra allt vad din nästa vill att du ska göra för henne. Om man lever i enlighet med den etiska regeln så orsakar man mycket lite ondska, men är det kärlek – så sa han don Juan.