Vi var så kalla om fötterna
och vantarna från Ellos
var alltid blöta .
för vem skulle bry sig om att torka dom?
På bänken vid den gamla tågstationen
satt vi varje kväll ,
som en rutin i kaoset, och
likt en parantes bröt hon igenom
min hinna av ensamhet.
Våra pappor drack för mycket, det visste alla
Det förenade oss ,
vi var större
skulle aldrig gå vilse .
Not ever
Godstågen dånade in i lögnerna,
bommarna varnade
för livet, för motivet, för ängslan
och för rädslan
att fastna här .

Nu är vi 40 plus
och så här dags har dimman
vridit sig runt sin egen axel
över stora torget med de långa skuggorna
i en stad där alla känner mig
men ingen rör vid mig
Egentligen
Bara hon, och bänken
och de fulla farsorna
Med alla sina lättkränkta drömmar
och lovikavantar