... ibland vill vi ta kommandot över tillvaron för att rädda vad som räddas kan... det är gott att ta kontrollen i lagom dos under livets gång... men dock en mycket liten del av vad vi möter under en livstid blir till nytta för resten av livet... det vi minns hur hantera, härbergera eller hur det fungerar skapar insikter... "jorden är där vi gror" ... där vi gror den, gror den så kallade "bönan"... kultivering har vi behärskat i tusentals år... men odlar vi, eller förfinar vi våra livskunskaper?... det är något vi kanske ska grunna på... så ett tankefrö och återvänd för att vårda, vattna, skörda och bevara för ny skörd... se där - kultiveringen är i full gång...

... Skuggan flög omkring än hit och än dit över Juleå... han var ute efter att spana in i husen och hitta nya infallsvinklar på ett problem han ville lösa... i ett av husen kunde han se en liten tomtefamilj som gosade... i en annan en som grälade... i en tredje satt en ensam övergiven tomte och grät för sig själv... just denna lilla tomte, kanske mer lik en vätte fäste Skuggans intresse... så han beslöt sig för att göra ett besök där... väl vid dörren öppnade den sig innan han ens hade knackat på... välkommen! sade den lilla, lilla grå vätten... Skuggan deklarerade sitt ärende... den grå lilla vätten vid namn Albert följde glatt med... 

... Farmor Ida hade nyss kommit med Änglas hjälp till Tomtegården... Ida var helt ifrån sig och kunde knappt sluta gråta... de satt i vardagsrummet vid den öppna spisen på pläden allihop... det var Tomtefar, Tomtemor, Nissan, Ängeln som satt omkring Farmor Ida nu och tröstade... Nissarna stämde upp i lugna fina harmoniska tröstvågor... de hummade sig igenom en mjuk melodi utan ord... Farmor Ida berättade att Staffan inte kom upp ur sängen... men mer fick hon inte fram... just precis då dök Skuggan upp från ingenstans i sällskap med den grå lilla vätten... det var knappt att någon fattat men plötsligt ställde sig Albert framför brasan och talade till alla... 

... hej! nu ska vi slappna av i lugn och ro... Alberts röst var mild, ljus och mjukt böljande och samtidigt värmde den... Skuggan blev riktigt hänförd... Albert fortsatte tala "lugn" in i Farmor Ida... så, så fint av dig, lilla du, sade Farmor Ida, nu känns det bättre... en stund var det stilla, tyst och rofyllt och alla kände lugnet stiga in inombords... Staffan har sparkat i en tå, den blev inflammerad, och ryggskott på kuppen, föll han i trappan och blev stel som en pinne... nu är han påväg till sjukstugan för omplåstring... Farmor Ida snörvlade till... Albert fortsatte, jag ska lösa det så snart han kommer hem... jag är din eviga samarit från nu Farmor Ida!... Albert sträckte på sig och visade ett svagt leende och plirade med sina pepparkornsögon... tack finaste vätten för din gåva!... 

... utanför huset ven vinden medan Tomtemor och Tomtefar ombetts att berätta någonting trevligt... Tomtemor berättade om när hon och Tomtefar träffats första gången... de hade stött på en jätteböna som börjat växa vid stranden... det var sommar och vädret växlade... så de satte sig under jättebönans skyddande blad... regnet öste ned och de kom varandra riktigt nära... så fint utbrast Nissan, och ni är kära fortfarande... ja svarade Tomtemor och Tomtefar i kör... vi är ännu kära... precis som jag och Staffan fast vi aldrig tog chansen i början, snörvlade Farmor Ida... men nu ska du se att allt kommer att bli bra! lugnade Albert...

... Corona hade några hemlisar ihop med lilla ängeln så de hade under hela tiden arbetat i verkstaden... då hörde de ett brak utan dess like uppe på loftet till verkstaden... orädd så som lilla ängeln alltid var gick hon upp... där hittade hon någonting underligt må ni tro... men eftersom strömmen gått kunde hon inte visa det för Corona... även om hon direkt hade fattat vad det var... ja det ni det är morgondagens äventyr... vi ses då!...

solsken på er så länge!... :)