Gud som den felande länken i utvecklingens historia. Ingen dum idé, var den nu kom från? Jag satt på en av Cooks öar i söderhavet, Rarotonga. Jag läste vad jag skrivit. Det var Maj månad, året var 1988. Hemma i Sverige var våren kommen. Här var det vinter, en vinter som vår svenska sommar. Den felande länken tänkte jag, ingen dum idé, att den felande länken skulle vara Gud. Åtminstone vår västerländska Gud. Det var ”vår” Gud som skapade den länk som vetenskapsmännen inte kan hitta. Det slutliga steget från djuret till människan. Jag läste vad jag skrivit. Jag hade med mig min bärbara dator. Ingen dum idé, var den nu kom ifrån. Så tänkte jag, då jag satt där, palmerna vajade, havet lät, syrsorna lät och hundarna lät, även så människorna lät, långt där borta någon stans lät även människorna. Solen höll på att gå ned. Den låga solen gav djupa färger med stor kontrast. Röda blommor, gröna palmer, ett blått hav som lät, slog mot korallrevet som löpte längst hela ön. Det blev snabbt mörkt. Hundar, katter och fåglar hade besökt mig för att tigga mat. De blev mina vänner. Hungriga vänner som inte frågade vem jag var.

Jag hade inte planerat att sitta här. Hade tänkt bada i natten – i havet, det ljusblåa. Bada i det eviga havet. Det i evighet ljudande havet. Kanske försöka bli ett med det eviga havet, i evighet. Införlivas med evigheten i ett evigt ljudande, evigt brusande, evigt mullrande. Bli evig i en vaggande rörelse som ljuder, mullrar, mörkt och moderligt. Som att evigt återgå, evigt förbli i en evig gravid moders innandöme, förbli i den eviga livmodern. För evigt vaggas i ett doftmullrande ljud, vaggandes i evighet.

Så blev det inte. Så kärleksfull kände jag mig till utanförskapet, utanför livmodern. Redan född, så tänkte jag. Redan född och rädd att återgå, återgå till innan födelsen.

Hur ska jag kunna formulera längtan till den totala gemenskapen. Tvåsamheten mellan mor och det ofödda barnet. Den känslan jag kände av gränslös symbios. Det nära älskandet, innan födandet, förlivet som förutsatte denna totala symbios via ett gemensamt blodsystem, gemensamt liv.

Hur ska jag förklara den smärta och den - för evigt – skiljande, smärtsamma separation då jag förlöstes i blod och klaustrofobisk skräck, till ett liv jag inte ville ha. Fast i livet, med en längtan efter en tidigare värme, ett viktlöst tillstånd i ett evigt mullrande låtande, låtande som havets mullrande, påpressad ut mot ensamheten, ut mot separation och egenförakt.

Oförmåga att se möjligheten att vara älskad. Att vara älskad och samtidigt bli utpressad, kraftfullt, smärtsamt utpressad, utklämd ut i en ensamhet.

Hur kan man älska sig själv när man blir så bokstavligt utslängd, skild från, påtvingad en skilsmässa från, försmådd, utpressad, bortknuffad, bort från en evig närhet, en evig gemenskap.

Det var tillbaka till den gemenskapen jag ville. Det var den som fick mig att längta till havet. Till att ta steget ner och in i det mullrande havet, att bli omsluten av havet.

Var för rädd, feg, kanske det inte var rätt? Men vem vill igentigen leva nära mig efter detta fysiskt påtagliga bevis på förakt och icke kärlek (=födelsen/separationen). En icke kärlek som fortsatte, fortsatte i evighet i mitt liv. Ingen, inte ens jag älskade mig.

Kanske bäst att återgå, tillbaka, tillbaka till moderlivet, tillbaka till havets mullrande tänkte jag; utan att våga ge mig ut i vågorna.

Jag blev sittande kvar, tänkande på den felande länken.