... långt bortom bergen
för väldigt länge, länge sen
fanns det en lite pojke vars mor
Anna var halvsyster till
älvdrottningen.

Älvdrottningen var mor
till Lilla-Plupp, en pojke
det finns hur många historier
som helst att berätta.
Men den här handlar 
om hans lille kusin Olle
när han första gången mötte
sin vän lille björn blåbärsskogen.

Storskogen var i och för sig
full av blåbärsris lite varstans
men vissa delar var lite mer
fulla än andra.
Lille Olle brukade smita iväg
till sitt hemliga blåbärsställe
nästan varje dag efter skolan.
Men den här dagen smet han iväg
lite längre in i skogen än vanligt.

Bäst han mumsade i sig av bären
prasslade det till i buskarna bakom honom.
Han blev först jätterädd och stod blickstilla
och vågade knappt andas. Men sen såg han
två små guldbruna ögon plira mot honom
mellan snåren. De satt på ett lurvigt litet
huvud med nyfiket näpna söta öron
och en lika lurvig hals som sträckte sig
ner och övergick i en liten stor lurvig kropp
med fyra lurviga ben med fyra lurviga ramar
med små men sylvassa klor på.
När Olle insåg att det var en lite björnunge
slutade han vara rädd och sträckte fram
sin lilla korg med blåbär han ännu inte ätit upp.
Björnungen vågade först inte komma fram
men efter en liten stund och mycket lockande
från Olle's sida, lufsade han fram ur snåren
och fram till Olle's blåbärskorg.
Mums lät det, så var korgen tom.

Sen lufsade björnungen iväg in i snåren igen.

De kommande dagarna gick lille Olle tillbaka
till samma ställe igen och varje dag
var den lilla björnungen där och kom fram 
för att äta ur Olle's blåbärskorg.

Med tiden växte den lilla björnungen
och blev rätt snart en ganska stor björn.
Men Olle förblev vän med björnen
genom åren och det var en vänskap
som blev så vida känd att den 
många många år långt långt fram i tiden
kom att bli till en barnvisa
som föräldrar än idag sjunger för sina barn
och som barnen älskar att sjunga med i.